Lattjolajbans.

Novemberskogen står tät och dyster, endast Arlo är yster...äh...va? Hörde ni vad jag mumlade? Det var inte menat för andras öron. Men det finns en poet i vardande inom mig. Han kanske poppar upp igen när det passar.



Här var en som poppade upp. Bland julgranarna dinglade...



...en av mina nya lektomtar.



Han dinglar bra.



Närå, jag badar honom inte. Bara släcker törsten.



Det här är ett lysande tecken på bra jordmån.



Frolicarna är mogna och ska skördas snarast. Sånt är jag fena på.



Oj, är Arlo nödig, utropar ni nu oroligt förstås!? Närå, jag brukar inte bli pinknödig mellan frambenen, nu tänkte ni er inte för, svarar jag med glimten i ögat.



Snörda pippippin dök oväntat upp ur mattens bakficka.



Drällda spårpinnar går jag som en pinnmagnet och rensar skogen på. Ett lönande extraknäck för en yngling som jag.



Efter skogsjobbet fick jag fnatt och ville inte gå in för fem öre.



Tills...huxflux...ögonlocken började bete sig som rullgardiner eller nåt...



...och huset med matskålen i såg märkligt lockande ut.


PS Varken matten eller jag är nöjda alls med blogg-looken, men det är tråkigt att experimentera så vi lägger av för i kväll.