ARLOS BLOGG

ARLOS BLOGG

söndag 19 november 2017

Linköping t o r

Nämen, korsitaket sermanpå, utropar ni nu förtjust! Arlo bloggar, det var inte igår ommansägerså. Men ser han inte lite sliten ut, mumlar ni oroligt till varandra, och varför har han bandage om huvet?
Undra på att jag ser medfaren ut, svarar jag då. Nu ska jag berätta om min maratondag, som var igår.
För då väckte dom mig före sex och så åkte vi bil i timmar i svarta natten.

Hit. Det heter Linköping. Förra året åkte jag och matten gruvligt vilse i Linköping. Så i år tog vi med oss hussen. Då gick det smidigare. Därför kom vi fram supertidigt till danstävlingarna. Var huserade Arlo då, undrar ni och far med blicken över tältlägret? Mitt i bilden, i stugan med blå handduk på taket, berättar jag då för er.

Så snart vi slagit ner bopålarna kom Lisas matte framstörtande och började kramas och hälsa till mig från Lisa. Vem är då Lisa? Det är en snygg Linköpingstjej som gillar mig så ini norden mycket så hon skickade sin matte till danstävlingen, fullastad med presenter. Snygg-Lisa hade valt en hink smågodis och ett paket ihoprullade kossor till mig. Och Lisa-matten hade suttit uppe sena kvällar och stickat världsasnygga vantar till matten.
Vi älskar Lisa och hennes matte!

Efter hundra timmar fick jag äntligen börja värma upp mina resstela muskler. Matten hade plundrat frysen på allt gott hon hittade, så det blev leverpastej, pannkaka, köttbulle och råa köttklumpar....jag säger bara ...råa köttklumpar!
Sen ångrade matten att jag fått raketbränsle innan första starten, för jag blev så sprallig så jag hittade på ett helt nytt program av bara farten.
Ett program som matten inte hade en susning om. Så hon blev lite handfallen. Speciellt som jag vägrade göra mina bästa tricks och i stället lekte border collie och sprang runt runt i cirklar mest.
Så här spurtade jag omkring:


Matten skrattade tills hon fick kramp åt mina påhitt, och tänkte att det där kommer inte att generera några poäng alls hos domarparet. Men strunt i det, Arlo hade ju hur skoj som helst. Det är alltid huvudsaken, ju. Så tänkte hon.
Efter hundra timmar blev det prisutdelning. Och se!


Domarna hade mer humor än matten och gillade min cirkus. Dom gillade mig så ini baljan så det fattades bara nollkommaett fjuttpoäng till att jag hade fått cert. Och det är det finaste man kan få i klass tre.
(För er som inte är så dansanta: Man måste ha minst sjukommafem av varje domare i varje kategori.)
Väntetiden till nästa dans var oändlig. En massa andra hundar dansade SM och HtM och allt vad det hette, medan jag väntade och väntade, rastade mig själv och familjen gång på gång, myste i tältet, käkade lite, drack lite, kollade dom andra och lyssnade på musiken.
Äntligen var det dags för dans nummer två.
Under uppvärmningen bjöds det inte på rått kött, nähä, för nu skulle jag sansa mig, hoppades matten, och kanske göra det jag skulle i stället för att improvisera hej vilt.
Då gjorde jag det.
Nästan alla tricks fixade jag. Inte felfritt, men så det dög åt matten:

Efteråt jublade vi tillsammans med kompisarna. För om det fattades en halv poäng efter slarvdansen, så borde ju den här föreställningen ge certet, eller hur? Så tänkte vi. Men hoppsan....
...för dom här domarna tyckte att vi var superdåliga. Ett enda ynka bra poäng blev det. Så det var ju snopet.
Och inget hade dom skrivit om varför, så vi kan träna på sånt dom skulle gilla i stället.
Hoppas matten kommer ihåg: rått kött = höga poäng, inte rått kött = låga poäng
nästa gång.
Vad vann du då, frågar ni nyfiket. Nåt måste du väl ha vunnit efter att ha jobbat så hårt i Linköping.
Jorå, kolla bara: ett koppel från Sydafrika som ska hålla för en rottis eller ridgeback, står det.
Och, tuffast av allt:

En hemstickad tröttmössa...

...så här.
För snacka om att var pömsig i går kväll.
Tretton timmar var jag hemifrån, sex minuter gav jag järnet på dansgolvet. Tre timmar åkte jag motorväg och 0,1 poäng från certet.
Snacka om utschasad.

Fast idag var allt som vanligt igen. Bortsett från att jag har alla fina presenter från igår förstås.
Och att trumman, käppen, klossen och Petula hamnat långt in i garderoben.
För nu blickar jag framåt och uppåt.
Undras vad jag hittar på härnäst.