Vi banade väg i väglöst land. |
Huxflux blev det vitmossa i stället för granar. |
Då blev jag som besatt... |
...av spårdemonen... |
...jag spårade... |
...och spårade... |
....i evighet. Så matten placerade sig på en sten för att kolla hur det skulle sluta. |
Så där satt hon och där spårade jag i vårsol och värme. Inte så dumt uppdelat. |
Till slut tröttnade matten på stenen och sa att nu får du sluta spåra omkring som en värsta Miss Marple... |
...och vara normal-Arlo med pinne i stället. Så då gjorde jag det. |
När vi höjde blicken gick det upp för oss att vi var nästan hemma hos Valle. Det här är stigen till Valles hus. Så då tog vi den. |
Kapitel två, i vilket vår hjälte äter räkor för första gången.
Vi knackade på Valles dörr och när hans matte öppnade vräkte jag mig förbi henne och överraskade Valle som slumrade i köket.
|
Då var det slutslumrat vill jag lova. |
Vet du vad, sa Valle? Min husse la värsta bästa spåret till mig i morse... |
...däruppe på vitmossan i skogen. |
Så då gick det äntligen upp en talgdank hos matten varför jag nästan slitit ut nosen i mossan. |
Jag hade ju stenkoll hela tiden att det var Valle och hans husse som snurrat omkring där. |
Men nu var det brottning som gällde. |
Ibland lät jag lill-grabben tro att han rådde på mig. |
Ett tu tre låg det nåt vitt och skummade i gräset. Då rusade jag dit för att kolla. Då följde Valle med förstås. Då morrade jag åt honom, för jag ville ha skummet för mig själv. |
När jag käkade skummet kom matten sättandes och sa NEJ. För det var Valles kräks. Fast det var fullt av räkor. Jag hade aldrig käkat räkor förr, men nu har jag det. Återvunna räkor. Sen gick vi hem. |
När jag är med Valle är jag världens mesigaste dagisfarbror. Men när jag är med Loke är jag tuffaste tonåringen. Som Dr Jekyll och Mr Hyde ungefär. Visst är jag en omväxlande typ?