Ganska ordinärt.

Hästchock! Tindur och Teitur har fått en ny hage. Aldrig har dom gått där förr, så klart jag blev överraskad.

Nu ska ni få höra vad jag gjorde idag. Jo, jag pallrade mig hit. För första gången gåendes.

Hem till Loke! När jag hälsade på här första gången nånsin satte Lokematten en planka under grinden så jag inte skulle slinka ut av misstag. Hehehehe!

Vi ringde på, men Loke var på jobbet så jag luktade på hans gräs ett tag...

...och på blommorna. Hoppas Loke är hemma nästa gång jag traskar dit.

På hemvägen ville jag gena här, men matten sa nej. Det är kobajsgegga.

Jag snodde en bit vedträ hemma hos Tobbe, som heller inte var hemma. Så det märkte ingen.

Kolla! Mattens busshållplats! Nu vet jag äntligen vart hon cyklar genom mörkret på mornarna.

När jag föreslog att vi skulle ta  den här vägen hem var matten med på noterna.

Och jag fick fnatt...

...sprintade omkring...

...och tvärlandade i en rishög.

Hämtade andan där en stund.

Här kunde man krypa...

...åt alla håll. Men matten ville inte åla med mig.

Plötsligt kom jag på att så här kan jag kanske stå på utställningen på söndag. Förresten kom det miljoner tips och lyckatills på fejjan och bloggen, och det mesta rådet vi fick var att ha kul. Det är vi bra på, så det ska vi ha.

Min dagliga platsliggningsträning. Jag börjar bli en hejare på sånt.

Men krälar Arlo fortfarande på mossiga stenar, utropar ni förvånade nu! Ja, så klart. Prova själva, det är som att vara på spa för kropp och själ.

Sen hittade jag en stock som myllrade av gula mockafjänger.

Huxflux när jag satt i köket ramlade en tand ur mig. Då fick jag slicka kesellaburken som tröst.

Vad sägs? Exakt min storlek eller?

Torsdagsbio! Matten blir ju som sagt som extatisk av lycka när jag hittar spårpinnar, så jag passar på att glädja henne varje promenad. Den här pinnen hade hon kastat ut när jag tittade bort. Men vaddå, den stank ju lång väg.

Här trodde hon att hon var klurig och fullisjutton. Jag höll på med nåt längre bort och hon grävde ner pinnen under mossan på stenen när hon gick förbi. Den kommer lille Arlo aldrig att känna vittringen av, tänkte hon elakt. Men vaddå, den osade ju flera meter från stenen när jag gick ifatt!

Vet  ni jag fick mat märkligt sent idag, för vi stannade länge och skojade i skogen. Så här retades matten när käket äntligen serverades. Det var karrébuljong på portionen!