Inte mitt livs bästa sjumånadersdag.

Alltså idag fyllde jag sju hela månader. Det är en hel drös med månader för att inte tala om dagar och nätter.

Vi gick en myspromenad i djupsnön och jag letade efter Tindur och Teitur fast dom hade flyttat till bakom ett annat staket. Så det var inte mycket att titta på.

Snö är en märklig och fenomenal uppfinning. Nobelprisvarning på den.

Jorå, det var en fin månadsdag...tills...vi kom hem igen och jag bestämde mig för att aldrig mer i livet gå inomhus. Det gick bara inte att övertala, locka, hota, jaga, böna, be eller ignorera mig till att gå in. Jag hade bestämt mig att bli vildhund. Så då tröt mattens tålamod efter någon timme och hon blev superarg på mig. Det var premiär. Inget kul att vara osams på bemärkelsedagen. Så efter en stund gick jag in och åt lunch.

Tur att hussen var i stan då, för han kom hem med en supersize apa till present till mig.

Han visste ju inte att vi var osams här hemma.

Så det var ju jordens flax för mig. 

För annars hade jag nog inte fått en så kul jätteapa.

Och det hade ju varit hur sorgligt som helst.

Jag gillar verkligen monsterapan. Den är rolig att släpa på. Bredvid ligger min baby-leksak. Den släpade och snubblade jag på för den var monsterstor då.

Apan piper i nosen och kvackar i magen. Variationsrik apa.

Jag ska försöka att vara mer medgörlig i morgon, det ska jag. Det är roligast när man är sams.

Fast vet du, Apan, att i morrn ska jag åka bort och göra något spännande så då hinner jag nog inte toka mig i alla fall.