Det har hänt en massa sen sist.

Tjoflöjt! Inte blir det mycket bloggande här i Julita inte. Det är ju för bövelen inte fotoväder där ute, och om det är fotoväder så stelnar mattens fingrar i nordanvinden, eller så händer katastrofer med kamerorna i snön.

På tal om katastrofer...här åker min skog på den sista färden....

...och här är mackapären som ställer till det.

Suck!

Fast lite spännande är det allt att balansera...

...och karta omkring i skövlingen.

Men det får ni inte säga till matten, hon är jordens känslig när det gäller skogar.

Vet ni, att jag kan vara lydig ibland? Kolla vilken godisskål jag hittade, men det var förbjuden frukt i den.

Nån som ser en snörboll här? Hur som helst fick jag totalt springerfnatt med den som vanligt. Då skulle matten fota mitt fnatt med lillkameran. Så då hukade hon sig och jag galopperade rakt mot henne, då retade jag henne lite och tog ett omtag om snöret... och huxflux hade jag kameraremmen också över huggtanden!

Ja, jag märkte ju bara att det blev roligare och lite tyngre i käften, så jag fortsatte dänga kamera och boll i huvet på mig, i stammar och stenar och släpade genom djupsnön. Allt medan matten jämrade sig högljutt och vred sina stelfrusna fingrar. Precis här var det det hände. Matten var övertygad att lillkameran var död, men se den mådde hur bra som helst när den blev ompysslad och torkad. Så det kan bli.

Det här är min dansfröken och Minis. Minis är inte dansfrökens hund, utan min nya kärlek. I måndags var det äntligen start för min danskurs som jag längtat så ini norden till. Vet ni, att vi fick strutta runt och rocka hej vilt till en massa hög musik  och så fick vi visa att vi gjort läxan, och det hade jag, så jag fick med beröm godkänt. Så det var ju bra.

Nu har jag fler läxor till nästa gång, det är vuxenpoäng med läxor tycker jag. För jag är yngst i klassen.

Snacka jag blev imponerad av storlek och tyngd på bajspåsen hussen drog upp ut reningsverket idag. Respekt, sa jag och gjorde nästan honnör av bara farten.

Sen fick jag paket. For dogs står det, så det var absolut till mig.

Så då öppnade vi det.

Huxflux hade jag fått ett eget bord. Hur kul present var det på en skala?

Fast, såklart, det är det första bord jag får stå på. Frustrerande bara med snara runt halsen.

Så då fick jag nog och drog till skogs med Loke i stället.

Vi är värsta bästa bråkstakarna.

När jag inte hinner med Långben så låter jag så här, fast jag kan låta mycket längre och högre. Det tycker mattarna är underhållande på nåt sätt. För då stannar dom och skrattar.