Suddat med Loke.

Ni vet förra gången ...då var det ju dunkelt.... så nästa dag blev det suddigt som omväxling.

Världen förvandlades till värsta största kautschuken.
 Typ.

Så här.

Tur som ena tokar har vi, matten och jag, att vi är ett superteam på att hitta hem.

Annars hade vi väl irrat omkring och hojtat på hjälp därute nu kan jag tro.

Kolla, kolla vad som dök upp ur dimman....

...min allra allra festligaste Loke!

Ska vi busa, härja, leka, rejsa eller brottas?
Vilken fråga!

Allt, så klart!

Halva Julita hör när vi muntergökar  träffas, ...

...för då drevskäller jag...

...det bara blir så...

...när man lyckoexploderar.

I en paus tänkte jag koppelträna Loke lite...

...men hallå...man ska inte dra...det säger matten alltid...dra inte, Loke...hör du mig...

...men sakta ner då...lugnofin Loke...skärp dig!

Äh!

Vi kopplade av och fortsatte in i dimridån i stället.

Ända tills vi måste åt olika håll. Så där trist.

Men vet ni, idag....då var det inte snöigt, inte dunkelt, inte suddigt, utan bara solklart.

 Fast det fanns inte mycket att betrakta nu när det väl syntes.

Världen är inte enformig.
Man vet aldrig vad man möts av utanför kåken så här års.
Jag håller koll åt er,
och rapporterar.