Umgänge.

Nu är Arlo sig lik, omvärvd av skog och mossa, konstaterar ni nu lättade. Jo så är det, er globe-trotter har landat i sitt rätta element igen.

Vi har faktiskt diggiloo här i skogen också, det kallas viltspår. Så då kom Cille och Grace och hämtade mig för vi skulle träna återgångar och upptagsrutor. För sånt är allmänbildande.

En rådjursfot fick jag tag i efter två återgångar och vinkel och en stuprät bergsbestigning då matten fick puffa på min rumpa.

Nästa spår slutade med en älgskank, men den gick jag förbi i rena rama ivern. För jag ville inte sluta jobba. Det är ini baljan skoj när man måste leta reda på var spåret börjar alldeles på egen hand. Deckar-Arlo med förstoringsglas, typ.

Och Cille hon fick ett träskspår som ledde till en vildsvinsfot. Då blev hon lycklig.

Man ska ha ett AT, After Track, efter lyckade spår, tyckte vi. Så Grace, Cille och jag tokrusade och plaskade i varje pöl i en kilometer. När jag kom hem gick jag inte ut något mer förrän hussen väckte mig i morse . Då pinkade jag hundra liter.

Huxflux idag kom Loke farandes.

Det var inte igår han var hos mig.

Så då grabbade vi tag i min Växjö-and...

...och hade dragkamp...

...tills anden delade sig...

...i huvud och kropp.

Så det var ju en påhittig and.

Den som säger att Loke är en fetknopp ljuger.

 

Vi ynglingar gillar när det är action...

...och det är det alltid när vi träffas, Loke och jag. Sen drog vi till skogs med mattarna och dök huvudstupa  i varje dike.