En vanlig söndag.

Strilregn har fallit hela dagen. Det passar oss bra, för vi gillar olika väder hela tiden. Vi går lite kortare idag, men på spännande ställen ändå, lovade matten. Så då började vi på hygget som kanske, kanske det är goda nyheter om en annan gång.

I nästa skog hittade vi en trädhög som kanske tomtarna staplat. Vad vet jag. Nån måste ju ha släpat ihop den nån gång.

En koja med rötter i taket. Sån kuriosa gillar jag.

Eftersom det strilregnar på tjocksnön så smälter den med ilfart. Då blir det vatten överallt.

Insjöar, hav, älvar, åar, bäckar, floder, pölar, pooler, ja allt finns i skogen nu.

Det är aldrig långtråkigt att vara  skogsmulle i sörmlandsskogarna.  Ibland är det översvämning och ibland är det det inte.

Jag ger mig den på att ni inte har koll på att det här är en skog ni inte varit i förr, men jag vet...

...jag har örnblick och järnkoll.

Ibland var det grönt och torrt. Då passade matten på att gå och kasta bort en spårpinne medan jag fick vänta kvar alldeles stilla. Så då gjorde jag det.

För jag har blivit proffs på att stanna kvar och vänta, medan matten preparerar nöjen. Det underlättar visst massor, enligt henne. Fast på första filmen tjuvstartade jag, för jag var jordens ivrig.

Efter att ha jobbat hårt blev jag törstig. Då lekte jag att jag var ett lejon som kom från savannen och lapade i ett vattenhål.

För övrigt var savannen övergiven och övervuxen.

Den där glömska matten jag har hade inte tagit med någon snörboll på promenaden, så det var ini baljan trist. Då blev jag odräglig ett tag och försökte ta av matten kläderna och skorna och så i ren leknoja. Fast det syns inte här.

Men när jag kom hem, där det finns snö kvar, fick jag fnatt. Vet ni att när jag sprintar mot matten och förbi
så rusar jag inte alls förbi, utan genom matten. Det är ett av mina proffsiga tricks, att fara som en kanonkula mellan mattens ben. Det gäller att hon är beredd, för jag väjer inte!