Kalas!

Wow, vilken dag! Vet ni, jag åkte bil i flera timmar, fast jag fick en pinkpaus. Nästa gång vi stannade var jag tillbaka på BB! Jag fruktade att dom ångrat sig och tänkte lämna tillbaka mig dit, men sen förstod jag att det var fest på gång.
För gissa vilka som var där??? Min mamma och min pappa!!!

MAMMA!
 Hmmm...pappa har jag inte så mycket minne av faktiskt, men visst är han en stilig karl? Och snäll dessutom. Och stor.

Efter en liten stund kom en bil och ut rusade min brorsa Pompe!

Mamma, hon heter Svea, så jag kallar henne Moder Svea, hade fullt sjå att hålla mig och Pompe i schack...

...tills nästa bil kom och min brorsa Kino störtade ut! Då fick vi sköta oss själva sa mamma.

Vi tre brorsor sprang i hundra knyck i evigheter, så dom ordnade tankställe åt oss.

Sen blev vi plötsligt en hel massa! För stängda dörrar öppnades och billuckor slogs upp och ut kom min farbror och hans fästmö och alla tanter som bor med min mamma. Så då var vi tio stycken på kalaset!

Kolla strupgreppet jag har på Pompe! Han kippar efter luft. Snacka om läge att ge sig!

På agendan stod plötsligt att det var slutlekt och så skulle familjefoto tas. Här är Kino, Arlo, Moder Svea, pappa Qompiz och Pompe. Fast vi är sex brorsor och en syrra, men dom andra hade annat för sig och dök inte upp. Så det var ju synd.

Det var inte bara lättsamt minsann, för sen började plugget. Första lektionen var ju inte så betungande för vi skulle lära oss att vila i famnen. Vi grabbar var så uppe i varv så det var inte dumt att relaxa ett tag.
Lite knepigare ämnen hade vi sen, fast kul. En del kunde jag redan och annat kunde jag inte så bra. Sånt fick jag i läxa.

Sista ämnet var "stå stilla medan någon drar dig i svansen". Det var premiär med sån övning för mig.

Inte så skoj att stå så där...

...så jag smet...

...men man fick inte skolka, utan på´t igen bara!

Så här dags var vi ungdomar så trötta så vi blev oregerliga...

...precis när det var dags för skolfotot.

Inte så pjåkigt till slut.

Brödrakärlek är en skön känsla!

Allra sist informerades vi grabbar om att nu var vi mogna nog att använda rakapparat!

Fast vi fick inte raka oss själva...

Det var allt ganska trist, men det sägs att jag blev ursnygg. Det ska jag kolla i morgon, för ett femtimmarskalas och långa bilresor sätter sina spår på orken hos en kille som blir 17 veckor i morrn. Allvarligt talat har jag nästan legat i koma sen vi vinkade farväl till familjen.
Det var i alla fall mitt livs roligaste släktträff och jag saknar alla allaredan.