En dag med ketchupeffekt.

Ekvatorn har glidit upp till Julita eller nåt....

...och svalaste platsen är här på gruset...

...och på jorden under bladverket har jag kommit på.

Så här har dan varit timme in och timme ut...

...utom när det skvätte solregn på mig en stund.

Men sen! När det var nästan kväll, DÅ hände allt på en gång. Jag drog på Supermandräkten och knatade iväg för att träffa tjejerna som satt i en bil och väntade på mig.

Då tog Grace och Cilles matte en älgfot, en flaska blod, en drös snitslar och varmaste gummistövlarna på och försvann i hundra år.

Under tiden passade jag på att kurtisera Cille medan Grace såg på med sträng uppsyn. Fast det syns knappt för bilden vill inte tippa på rätt köl hur vi än försöker matten och jag just nu. När en matte kom tillbaka klafsande i svettiga stövlar drog nästa iväg med en annan älgfot, fast hon hade sandaler. Ja inte på älgfoten då.

Kanske var det för att bilen tippade som vi måste ringa efter första hjälpen för att kunna åka bort och busa medan Cilles spår låg till sig.

Då visade det sig att Cille inte bara är prisbelönt vacker hon är påhittig också.

För hon visade mig precis hur man ska lorta ner sig om man vill glänsa. Hon är värsta bästa experten på det.

Så då lärde jag mig nåt nytt. Även om det straffade sig när jag kom hem till slut. Så ini baljan som det skrubbades. Nu har vi satt klockan på ringning för då ska vi gå mitt första riktiga viltspår nånsin. Fast det ska jag väl fixa plättlätt.

Sahara i skogen.

Sitt still så ska jag berätta för er om kvällsturen jag tog nyss.

Jordens nära hemma satt jag och spanade efter skymningsvilt. Nåt rådjur eller en älg med fulltaliga fötter eller så.

Fast det enda jag såg i den vägen var en skalle och en lårbenshals eller nåt...

DÅ...hördes något svagt därborta....jag satt på helspänn...vad för vilddjur skulle komma fram ur buskaget?

Jo...Sahara! Aldrig i hela mitt liv har jag träffat Sahara förr. Vi är så ini baljan lika gamla och nu ska hon bo bredvid mig i två veckor. Hurra! Sånt kan bara hända i Julita.

Annars har jag mest busat...

...jagat pingviner...

...och så.

Jo, så var Loke här en kväll...

...och nästan samma sekund han åkte härifrån landade nästa bil med Grace och Cille som skulle träna rally...

En sån kväll kan man faktiskt bli supertörstig.

Egentligen ville jag bara låta er få veta att jag sprang på Sahara i skogen i kväll. Huxflux.

Kulturknutte.

Kultur är kul. Åtminstone när man kan koll på konst på en ås i solskenet. Så då gjorde vi det idag. Här ser ni en konstig filur till exempel. Alltså ovanför mitt huvud.

Man kunde läsa på skyltar och då stod det att det här var en afrikansk häger.....ja, inte vet jag. Passande temperatur var det för den i alla fall.

Den här killen som stod och tog sin sista cigarett fick sitt livs utskällning av mig. Han var ju så ini norden skum.

Nu blir det bäst. Dom här blå bananerna har min granne, som är konstnär, hängt upp. När jag träffade honom idag hälsade jag från hans blå bananer. Då ville han veta hur dom mådde. Bra, sa jag. Då blev konstnären besviken för han ville att dom skulle förfalla under sommaren och inte vara så gräsligt blå hela tiden.

Sen hade nån spikat upp sina dukar på en björk. Ont om bord kanske dom hade.

Den här krabaten...

... liksom hon där...

...ja, hela trädkramartrion....tråkade faktiskt ut mig.

Gyllene skor på väg uppför en blå trappa.

En stol på ett bord och en fågel högst upp. Kan vara skoj att kolla på när man lyfter på benet.

En bubbelgumsautomat med glödlampa och satellit...eller nåt.

En liten ledsen stackars krake i gräset.

Sist blev det intressant för där var en fot att spåra upp. Det låg ett ägg under hälen. Så oförsiktigt att lägga det där.

När jag kollat på all konst åkte vi till kyrkan bredvid. Den var stor och heter Floda.

Då skulle matten och hussen moffa i sig kladdkaka med tryffel och grädde där.

Och jag skulle ligga still under bordet. Sen köpte vi jordgubbar och huxflux var vi hemma igen. Det känns bra med en liten kulturspruta av och till. Man får nåt att fundera på. Blå bananer och så.

Umgänge.

Nu är Arlo sig lik, omvärvd av skog och mossa, konstaterar ni nu lättade. Jo så är det, er globe-trotter har landat i sitt rätta element igen.

Vi har faktiskt diggiloo här i skogen också, det kallas viltspår. Så då kom Cille och Grace och hämtade mig för vi skulle träna återgångar och upptagsrutor. För sånt är allmänbildande.

En rådjursfot fick jag tag i efter två återgångar och vinkel och en stuprät bergsbestigning då matten fick puffa på min rumpa.

Nästa spår slutade med en älgskank, men den gick jag förbi i rena rama ivern. För jag ville inte sluta jobba. Det är ini baljan skoj när man måste leta reda på var spåret börjar alldeles på egen hand. Deckar-Arlo med förstoringsglas, typ.

Och Cille hon fick ett träskspår som ledde till en vildsvinsfot. Då blev hon lycklig.

Man ska ha ett AT, After Track, efter lyckade spår, tyckte vi. Så Grace, Cille och jag tokrusade och plaskade i varje pöl i en kilometer. När jag kom hem gick jag inte ut något mer förrän hussen väckte mig i morse . Då pinkade jag hundra liter.

Huxflux idag kom Loke farandes.

Det var inte igår han var hos mig.

Så då grabbade vi tag i min Växjö-and...

...och hade dragkamp...

...tills anden delade sig...

...i huvud och kropp.

Så det var ju en påhittig and.

Den som säger att Loke är en fetknopp ljuger.

 

Vi ynglingar gillar när det är action...

...och det är det alltid när vi träffas, Loke och jag. Sen drog vi till skogs med mattarna och dök huvudstupa  i varje dike.