Det var värsta konstigaste att gå hemifrån utan bilen. För vi åker alltid bil till asfalt när jag ska promenera. Men just idag spatserade jag omkring så här. Som en vanlig hund. |
Lös och ledig på en solig vall, minsann. |
Det var som en dröm, en önskedröm. Jag nöp mig flera gånger för att dubbelkolla att jag var vaken och så. |
Premiärgång på den här vägen som jag knatat på hundratusen gånger innan jag fick ont i tån. |
Hoppförbud har jag också. Fast när hundra träd ligger över kottstigen måste man faktiskt skutta ibland. Så då gjorde jag det. Och matten blundade och höll andan. |
Märkligt, innan jag fick ont i foten var jag här varje dag och aldrig i livet funderade jag över kottar och kvistar och stenar och sånt. Jag bara gick på. Precis där jag ville. |
Vad tror ni? Kommer hon att få ångra äventyret hela livet, eller mår tån okej nästa gång jag reser mig? Håll alla tummar ni har! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar