Inte LD1-rosett alls.

Och där ligger Arlo och skäms, viskar ni nu till varandra och nickar menande, Undras just vad han ställt till med nu. Då ska jag berätta för er att i morse körde matten genom  nysnön till Kungsör med mig och så skulle vi äntligen ta den där rosetten som heter LD1 med oss hem, var planen.
Om man säger att planen gick i kras, så ljuger jag inte för fem öre.
Så här gick det till när vi kom dit  och tjugi hundar skulle tävla mot varandra:

Jag skulle in och visa upp mig som nummer fyra. Det är ett ini baljan bra nummer, så vi var nöjda. När nummer tre showade plockade matten fram leverpastej. Fatta leverpastej till en grabb som bara käkar morötter och broccoli sen månader tillbaka. Pastejen förvandlades till raketbränsle i mig.
Hehehe, först ska man ju gå och tråka sig bredvid matten i hundra år, ja ni har ju koll. Och jag har ännu bättre koll, så jag knatade lite till vänster och en del till höger och satte mig och stod ibland och sprang rakt fram när matten sprang till höger och så. Jag designade alltså mitt eget program, för nu vet jag hur såna kan se ut. Men det var inte populärt hos matte eller domare, vill jag lova. Så det blev 0.
Sen hade jag ingen som helst lust att stanna hos domare och sånt folk när matten fortsatte gå, så då följde jag med henne i stället. Tusan det blev 0 igen.
En till nolla fixade jag till, för jag glömde bort att pastejen fick mig att löpa så ini norden snabbt så jag hann inte stanna i Rutan. Inte bra. Jag älskar ju Rutan.
Men sen spottade jag i nävarna och skärpte mig, Då blev det snyggare siffror.
Pigg som en pelikan var jag och när vi var klara studsade jag som en gummiboll ända upp i taket. Då fick jag resten av pastejen.
Efter hundra år skulle vi tävlingssitta i koppel en minut. Plättlätt.
När det började mörkna utomhus var det äntligen dags för priser och papper.
Det blev inte så strålande när det gällde mig, nej.
Men bara för att vi var på min egen klubb fick jag pris ändå.  Ett par snygga skor tillsammans med en pik om att jag stod kvar och stampade på samma fläck.

Värsta bästa priset blev det, för när matten tog på sig kängorna när vi skulle hem, ramlade dom sönder i småbitar.
Piffigt att jag just vunnit ett par dojjor åt henne va?

Till slut kom vi hem i mörkret. Då durrade matten min sena eftersom den jobbat hårt idag när jag fick fnatt och när jag rundade konen liggandes i farten och så.
Sen somnade vi som stockar.
Det tar på krafterna att försöka vara på topp.
Och misslyckas.
Fast jädrar i min lilla låda vad kul jag hade när jag hade mina five minutes of fame.