Actionfyllt.

Den där Arlo, den kan men inte lita på för fem öre, muttrar ni nu till varandra. Han har inget att berätta nuförtiden, hörs klagomål ända från Norge.
Så då tänkte jag överraska er med att  rapportera om min dag idag då.

Mittinatten åkte vi bil en bit i kolsvärtan tills vi såg en annan bil. Då fick jag hoppa in i den med en massa packning och matten och så åkte vi alla till Kungsör. Det var ljust när vi kom fram.
Ännu mer strålande var det i danshallen. Där svängde vi runt med dånande musik, blommor, pallar och käppar och krukor och köttfärs i en timme.
Jag hittade på egna program hela tiden. Det gillade inte matten supermycket.

När musiken tystnat kom Tomten.
Bissa och jag fick godis och klappar.
Dundra satt i väskan och missade allt.

Huxflux var Tomten borta.
Vi blev alldeles perplexa.
Så då åkte vi hem.

Väl hemma hade ett träd slagit rot framför dörren.
Häpen blev jag.
Men det gick att snirkla sig runt och in. Så det var ju bra.

När lunchen var slukad var det äntligen dags att öppna mitt paket som kom med posten.
Jag har nämligen vunnit en grej på en fejjantävling och väntan har varit oändlig på att kartonguslingen skulle landa i Julita.

Grönt prasselpapper och ett brev.
Nä. Bättre vinst hade jag hoppats på.

Aha! Nåt skoj i plastpåse.
Den fick jag inte öppna själv, utan det fixade matten.
Jag var för ivrig, sa hon.

Poff ploppade en pippi ur påsen.

Ini baljan skoj, med snöre och allt, hojtade jag och tänkte dra en repa.

Nänänä, fick jag höra då. Den vinsten är inte en leksak, trots snöret.
Man får inte leka med den.
Det stod tydligt på lappen i kartongen.

Det fjäderfät ska du få springa och hämta och ge till mig hundra gånger när din fot har blivit frisk, förklarade matten.

Då blundade jag och föreställde mig hur det skulle bli.

Ini norden skoj ska vi ha min vinst-Pippi och jag när våren knackar på i Julita.

Så här ser anden ut i viloläge.
Bästa finaste vinsten.

Det var ingen ände på äventyr idag. Kolla vad jag hittade för stinkande hög utanför mitt hus.
Jo, för nån taskmört hade grävt upp hela fina bäverhyddan ur diket och lagt den på torra land.
Var ska bäveruslingarna bo nu då?

Sånt undrar jag över. Det kan ju inte var speciellt gemytligt att komma hem efter en simtur och så är hela huset putz weg typ.
Som dom har jobbat och stått i och gnagt ner massor av höga träd för att bygga ett bo.
Hemlösa lagom till jul, hur grymt kan det bli.

Kanske Tomten kan ge dom ett nytt hus.
Jag ska banne mig hjälpa bävrarna att skriva en önskelista, så får vi se hur det går.
Annars kan dom få bo hemma hos oss.
Kanske.
Beror lite på vad hussen och matten tycker om det.

Inte LD1-rosett alls.

Och där ligger Arlo och skäms, viskar ni nu till varandra och nickar menande, Undras just vad han ställt till med nu. Då ska jag berätta för er att i morse körde matten genom  nysnön till Kungsör med mig och så skulle vi äntligen ta den där rosetten som heter LD1 med oss hem, var planen.
Om man säger att planen gick i kras, så ljuger jag inte för fem öre.
Så här gick det till när vi kom dit  och tjugi hundar skulle tävla mot varandra:

Jag skulle in och visa upp mig som nummer fyra. Det är ett ini baljan bra nummer, så vi var nöjda. När nummer tre showade plockade matten fram leverpastej. Fatta leverpastej till en grabb som bara käkar morötter och broccoli sen månader tillbaka. Pastejen förvandlades till raketbränsle i mig.
Hehehe, först ska man ju gå och tråka sig bredvid matten i hundra år, ja ni har ju koll. Och jag har ännu bättre koll, så jag knatade lite till vänster och en del till höger och satte mig och stod ibland och sprang rakt fram när matten sprang till höger och så. Jag designade alltså mitt eget program, för nu vet jag hur såna kan se ut. Men det var inte populärt hos matte eller domare, vill jag lova. Så det blev 0.
Sen hade jag ingen som helst lust att stanna hos domare och sånt folk när matten fortsatte gå, så då följde jag med henne i stället. Tusan det blev 0 igen.
En till nolla fixade jag till, för jag glömde bort att pastejen fick mig att löpa så ini norden snabbt så jag hann inte stanna i Rutan. Inte bra. Jag älskar ju Rutan.
Men sen spottade jag i nävarna och skärpte mig, Då blev det snyggare siffror.
Pigg som en pelikan var jag och när vi var klara studsade jag som en gummiboll ända upp i taket. Då fick jag resten av pastejen.
Efter hundra år skulle vi tävlingssitta i koppel en minut. Plättlätt.
När det började mörkna utomhus var det äntligen dags för priser och papper.
Det blev inte så strålande när det gällde mig, nej.
Men bara för att vi var på min egen klubb fick jag pris ändå.  Ett par snygga skor tillsammans med en pik om att jag stod kvar och stampade på samma fläck.

Värsta bästa priset blev det, för när matten tog på sig kängorna när vi skulle hem, ramlade dom sönder i småbitar.
Piffigt att jag just vunnit ett par dojjor åt henne va?

Till slut kom vi hem i mörkret. Då durrade matten min sena eftersom den jobbat hårt idag när jag fick fnatt och när jag rundade konen liggandes i farten och så.
Sen somnade vi som stockar.
Det tar på krafterna att försöka vara på topp.
Och misslyckas.
Fast jädrar i min lilla låda vad kul jag hade när jag hade mina five minutes of fame.

Ett experiment.

Alla vet ju att jag är en skadad grabb, eller hur? Och att jag har gått kopplade tjugeminuterspromenader på asfalt i fem veckor och leds ihjäl. Och att jag bantar dessutom? Hårdbantar. Med morötter och broccoli. Och gurka.
Så idag hade jag tappat ettkommaett kilo, då fick jag laser på foten och vibb på kroppen och så skulle vi fira med en nästansomvanligtpromenad.
Så då gjorde vi det.

Det var värsta konstigaste att gå hemifrån utan bilen. För vi åker alltid bil till asfalt när jag ska promenera.
Men just idag spatserade jag omkring så här.
Som en vanlig hund.

Lös och ledig på en solig vall, minsann.

Det var som en dröm, en önskedröm. Jag nöp mig flera gånger för att dubbelkolla att jag var vaken och så.

Premiärgång på den här vägen som jag knatat på hundratusen gånger innan jag fick ont i tån.

Sen kom det värsta. För jag har totalabsolutförbud att traska omkring på grusvägar.
Då bestämde matten att hon skulle hålla kortaste kopplet nånsin och styra mig på bara där bildäcken plattat till. Inte ens ett myrsteg fick jag ta bland grus och stenar.
Det gick hur bra som helst. Fast det var tråkigt.

Sista biten måste vi ta oss genom kottskogen. Jag har kottförbud också, förstår ni.
Så då blev det spännande. Matten blundade och hoppades på det bästa och jag kryssade fram bland kottuslingarna som värsta bästa sjökaptenen.

Hoppförbud har jag också.
Fast när hundra träd ligger över kottstigen måste man faktiskt skutta ibland.
Så då gjorde jag det.
Och matten blundade och höll andan.

Märkligt, innan jag fick ont i foten var jag här varje dag och aldrig i livet funderade jag över kottar och kvistar och stenar och sånt. Jag bara gick på. Precis där jag ville.

Huxflux, efter en timme, var vi hemma igen.
Värsta läbbigaste experimentet att gå nästansomenpromenad efter fem dötrista veckor.
Nu är matten nervös som ett asplöv.
Att jag ska vara halt igen efter jag slumrat en stund.

Vad tror ni? Kommer hon att få ångra äventyret hela livet, eller mår tån okej  nästa gång jag reser mig?
Håll alla tummar ni har!

Normaltillstånd.

Undras just om Arlo överlevt sommarens dunderhetta, längesen vi hörde från honom, spekulerar ni nu smått oroligt. Då kan jag berätta för er att jag har legat pannkakeplatt här på bruna gräset under vissna björkar och lidit i evigheter.
Men huxflux blev det slutlidet.

För nu har Julita fått en liten regnskvätt och då dök tempen till mysväderlek.
Så man kan va i skogen utan att förgås.

Då såg jag att matten packade pasta i portmonnän och la köttfärs i nyckelringsgrunkan.
Nu ska vi på äventyr, sa hon finurligt.
Ska vi campa och laga pasta med köttfärssås över en brasa, undrade jag förskräckt, för man får inte elda i skogen i Julita nuförtiden.

Häng med, så får du se, sa hon kryptiskt, Så cyklade vi tvåhundra meter.
Det var kort men ini baljan kul. Det har inte precis cyklats i överflöd under tropiksäsongen.

Värsta bästa överraskningen.
I skogen låg ett pinnspår, bara till mig.

Det duggade pyttelite regn på oss, och matten halkade på alla rötter i sina gummistövlar, som hon aldrig trott hon skulle få anledning att plocka fram ur garderoben igen.

Jag varken snavade eller halkade, utan jag tuffade fram som ett tåg över stock och sten...

...och lekte plockepinn så det stod härliga till.

Småpinnarna bytte jag mot två pastafjärilar per styck ...

...och långpinnen var värderad till köttfärsklutten.
Ini nordens dyrbar den.

Efter kalaset kollade jag lite efter bävrarna. Men dom var på simutflykt. Eller nåt.
Det kan dom ju behöva efter att ha fällt granuslingen. 

Så där.
Nu har ni koll.
Om Julita får Julitaväder igen så kommer jag att höra av mig titt som tätt.
Så ni slipper undra så mycket.

Värsta bästa livet

Vad gör Arlo i tropikvädret, sitter ni hemma och undrar och messar varandra oroligt.
Då ska jag berätta för er.

Mest mobil är jag runt midnatt. Då är det pyttelite kallare i luften...

...och ändå som på ljusan dan.
Sånt är ini baljan märkligt.

På dagarna har långpromenaderna blivit utrotade hela sommaren.
Det är ju livsfarligt att knata iväg i fjärran när världen blivit en bastu.
Så jag hålls mest här hemma.

Men en dag fick matten och hussen Wanderlust, hoppade på ett tåg...

...till ett hus runt som en boll.
Där satt några tusen andra panschisar.

Och så hade dom allsång med en annan åldring.
Det tyckte dom var superkul.
Och så fick dom värsta största hotellfrukosten dan därpå.
Men....frågar ni då oroligt, tyckte Arlo det var skoj i bollen också då?

Närå, lugnar jag er. Jag var på kollo hos Loke i stället.
Ena dan var vi i hans sommarkåk och varvade bus och bad.

Och nästa dag hade vi dragkamp, 

vattenlek

och brottningsmatch.

När tåget kom tuffandes  tillbaka med matten och hussen måste jag åka hem med dom.

Det var lika bra det. För jag slockande i ett hörn och gick inte upp förrän nästa dag.
Kollolivet sliter ut en grabb som jag.

Men då sov väl Arlo hela den dan, spekulerar ni nu.
Nänämensan, när jag kvicknade till fraktades jag till Vingåker.

Där bor Gaston och hans matte och dom ska dansa på VM i Holland om nåra veckor.
Så då skulle dom träna och repa hela dan
med publik. Som vi.

Alla i publiken fick också svänga sina lurviga till musiken...

...så då passade vi på...

...att öva på våra nya danssteg...

...och tricks.

Det gick väl så där i solgasset.

Tre gånger hann alla testa sina program...

...och ibland var det buskul.

Många karameller blev det...

...och nåra skutt ibland.

Backande...

...och haksnurr förstås.

Fast vi var ju flera som samsades den dan...

...så klart var min polare Dundra där  med matte och blomma.

Här ser ni Gaston som åker till VM snart...

...oj, vad vi ska heja på dom när det gäller.

Dom är proffsiga som få och kan nästan allt man kan kunna här på jorden.

Lazy...jag säger bara Lazy...här har vi en hoppjerka med supertalang...

...vig och superglad och pigg som en mört...

...och det minsta lazy någon skådat.

Sen har vi Frodo som kan dansa som folk, minsann.
Ja, jösses, vilken show dom bjöd på.

Alla blev alldeles matta, så då blev det lunchrast. För alla utom oss, för klantmatten hade glömt sin lunch hemma.
Jamen, då pallrar vi oss väl till nån affär och köper en macka, sa hon käckt och så gick vi.
Och gick och gick och gick, och ingen tillstymmelse till skugga fanns i Vingåker.
Och inte ett spår efter en kiosk, men efter hundra flämtande mil...

...hittade vi en bensinmack.
En överkorsad hund fanns på dörren, men den valde vi att inte se.
Så utmattade matten la ner mig bland motoroljorna så jag inte skulle synas och beställde en macka.

Nähä, det var slut på mackorna, sa dom då. Och matten nästan dog av svält och trötthet, så då lovade dom att fixa en smörgås om vi väntade. Och vi väntade och väntade och väntade. Nåra vände i dörrn när dom såg mig, nåra såg mig inte alls och nåra sa hej. Men jag bara låg där, pannkakeplatt, och fick superbelöning när matten äntligen fick sin matsäck. Men innan vi släpade oss hela vägen tillbaka genom ökenhettan vattnade matten hela mig med bensinstationsvatten.

När vi till slut var på plats igen förmådde vi ingenting. Jo, matten orkade käka mackan. Och så drack vi tio liter vatten var, pustade i skuggan...

...och mäktade till slut släntra till dom andra. Dom som suttit still och käkat lunch i lugn och ro, alltså som hade mattar med huvet på skaft, och så fixade vi faktiskt nåra danser till innan det blev kväller.

Alltså, först kollo hos Loke, sen dans och ökenvandring i Vingåker.
Fatta att jag låg platt hela nästa dag.

Åsså var det onsdag igår. Då skjutsar matten alltid mig till Katrineholm så jag får öva med mina bästa kompisar.
Så då gjorde hon det,  Det var också ini baljan roligt.
Och att slappa i skuggan efteråt är bäst.

Värsta turen, i morse svängde Lokes bil in hos mig och ut hoppade bästa polarn. Ska vi härja runt, frågade han och pep med min apa.

Närå, fämtade jag. För han hade med sig snygg-Doris hit.

Så jag lekte hellre tåg med henne.
.
Alltså, jag har banne mig värsta bästa livet.

Dom foton som visar matten har Mattias Lövgren knäppt.