Alltså, jag förstår inte att det kan finnas så ini baljan många roliga saker att göra i livet. Hela tiden ploppar det upp nåt nytt skoj. Som igår, när jag hamnade i Katrineholm i ett rum fyllt av bautabollar och hundar och folk. Då skulle det bli kurs....pilateskurs. Men hjälp, himlade jag med ögonen, sånt fjant hölls ju matten med för tie år sen...ska JAG....nu?
Men så fick vi se fröken Maria och hennes superhundar och vad dom kan göra på bautabollarna. Och så fattade jag att man inte skulle leka cirkuselefant, utan man skulle lära sig att motionera sina yttepyttemuskler.
För om man ska hålla balansen och göra moves på en boll...då måste allt varje liten skruttmuskel jobba. Och nu är det så att jag vill bli en stor stark frisk pigg karl när jag till slut blir karl, och då passar muskler perfekt.
Men viktigast av allt är säkerheten, fick vi oss itutade gång på gång. Aldrig i livet att man får ramla ner och slå sig. Så mattarna fick lära sig att tänka på sånt.
Platta piggbollar kan man också balansera på, fast det gjorde inte jag.
När det var rast och vila studerade jag den här snygga tjejens rumpa. Det var kul.
Annars jobbade vi, fast det kändes inte som jobb, för det var ini norden kul att klättra upp på bollen. Och så fick man hundratusen gottisar hela tiden. Och beröm. Nu kommer en film om när jag äntrade bollen för första gången. Matten behövde vara en bläckfisk för att hålla reda på allt, men jag bara roade mig.
Fast när jag hade tränat några gånger, så kunde jag klättra upp och sitta på rumpan, utan stöd i flera sekunder en gång. Det var skoj. Snart ska jag bli världsbäst på pilates. Då ska jag visa er det.
Så länge kan ni kika på min farfar, minsann, som jag hittade på fejjan idag. Han heter Windcraft Challenger och är lika snygg som jag, tycker jag.
En yngling måste förkovras (förkorvas ?) i allt möjligt så han kan bli vuxen nån gång. Så idag skulle vi ge mig en ny förkovrande upplevelse, sa matten lite lagom spännande.
Vi lämnade huset och gick rakt in i skogen där ingen går. Det är en yttepyttesmal trampstig genom den, fast det måste man ha förstoringsglas för att se. Där in går den. Ser ni? Så då pulsade vi i tjuge minuter och såg bara ett vildsvin långt borta och inget annat än snö och gran.
Huxflux var vi på Stora Vägen. Så då gick vi ända till Eskilstuna.
Va? Ridcenter? utbrast jag. Ska jag RIDA? Äntligen, suckade jag överlycklig, för jag älskar ju Tindur och Teitur därhemma.
Fast sen blev det nervöst. För tävling...det vet jag inte om jag var beredd eller färdig för precis. Rallytävling, freestyletävling, spårtävling och sånt, så klart jag fixar...men ryttartävling...
Att det var på riktigt, syntes omedelbums vi styrde in. För där reds det.
När vi kom fram sa jag å det bestämdaste att jag inte tänkte tävla, så det så. Så då slapp jag. Och slappnade av och kollade på hästfrisyrer och sånt.
Vet ni hur många storlekar och färger det finns på hästar? Många.
Människorna kom i olika storlekar också. Dom där korta gillade jag massor. Och en gillade mig.
Nästan alla människor luktade hund. Och en luktade Valle-valpkull. Fast den var kvar hemma.
I stallet satt två-tre tjejer och löpte, så dom fick jag inte hälsa på. Fast jag talade om att jag varit där. Om dom skulle vara intresserade när dom släpps ut igen.
Tävlingen då, undrar ni nu otåligt. Jorå, det var häst-agility fast utan tunnlar. Frust och galopp och applåder och prisrosetter.
Fast mest ville jag snosa efter tjejerna och katterna.
När alla skuttat färdigt gick vi tillbaka till Katrineholm. Det var tur att vi hittade, för man kunde inte läsa skylten.
I stället för att traska på yttepyttestigen igen gick vi här.
När jag blev lössläppt kastade jag omkull mig och tog en tankepaus.
Kände jag mig förkovrad eller inte. Det var frågan jag brottades med.
Hmmmm....
....jo, jag lärde mig att det finns miljoner hästar....
....att barn är kul typer....
...att osynliga tjejer kan lukta så gott....
...och att hästar måste ha ledhjälp när dom kör agility. Det är därför dom inte har tunnlar.
Japp. Ännu några vuxenpoäng rikare travade jag sista biten hem till lunchen.
Nu ska jag berätta vad jag gjort senaste veckan....på ett ungefär. Jo, en dag var jag så lurvig så....
...jag hamnade här, huxflux. I evigheters evighet satt och stod jag på bordet och matades med leverkola för att matten ville leka frisörska på mig.
Då blev jag sån här.
Vi fyllde en kasse med päls, så nåt rätt gjorde hon väl kan jag tro, amatörskan.
Igår och idag har jag haft värsta lajbans i många timmar. Superlånga motionspass har vi gått.
Läskigast var när jag hittade jordens monster-bajshög. Jag snaskar gärna på frysta rådjurslortar, men dom här...nänä...jag vill inte ens veta hur DET rådjuret ser ut.
Igår var lilla Nallan med. Hon jobbade som apportbock och som dummy mest hela tiden, och vet ni... aldrig en sekund släppte hon taget om sin gröna handväska. Värsta tanten.
Så då låssades jag att det kom en lavin över henne, bara för att testa...men hon höll krampaktigt tag i sin accessoar medan hon kämpade för livet. Knäpptant.
Så då lekte jag sanktberhard och grävde upp henne.
Jag är ingen typisk springer för jag brukar inte vara hungrig, men igår när jag kom hem efter att ha räddat Nallan och hennes väska rev det och slet i tarmarna så jag höll på att förgås. Så då fick jag mat.
Nu ska ni får se film. Så ni vet hur jag håller på. På promenaderna alltså.
Om ni undrar varför jag studerar första tuvan så noga så är det för att matten lurats och klappat om den när hon gick förbi.
Mycket spring blir det. Så det är ju bra. Om man ska käka sen alltså.
Nu kan man ju undra vad jag står och kollar på. Jo, hussen rände omkring med värsta snöskoveln i morse och förde oväsen. Då ville jag förstås hjälpa till.
Men när jag kom ut och såg all den tjusiga snön, så kutade jag iväg och hämtade pulkan i stället. Skotta fick han göra själv, hussen.
Har man en pulka så ska man väl använda den....
...på alla upptänkliga sätt och vis.
Oppånerpulka.
Alltså, pulkaåkning är så ini baljan kul. Man kan åka på alla ledder och överallt. Men sen blev det faktiskt ännu häftigare i mitt liv.
Men.....en extrasvans växer ut på bröstet?
Nu blev det allt bra mystiskt och oförklarligt. En svart klump...
....hahaha, för det var ju bästa Loke!
Jordens tur för jag kom förbi hos honom exakt precis när han skulle ut och motionera. Så då slog vi följe. ....Men kolla, ett extrahuvud på Arlos rygg....nu blir ni väldigt konfunderade.
Hahahaha knäppskallar...för det är ju Lizzie som så klart också skulle motionera.
Extra underhållande att vara tre.
Hehehe...nacksving på Loke. Värsta judon höll vi på med.
Pyttekorta stunder gick vi sansat på rad, men det är påfrestande att behärska sig när bästisarna är med.
Efter hundra år gick Lizzie och Loke hem till sig och jag hem till mig. Då var jag ganska mör och snöig och hungrig och...
...faktiskt ganska trött. Sen sov jag hela dan. För om man åker pulka först och sen kör brottningsjudo i snön så kan vem som helst krokna av glädje.