Kommer ni ihåg Valle då?

Vilken rackarns turkille jag är. Jo, för ikväll messade Valle att han längtade efter mig. Vi har inte setts sen före tropikvädret, så vi räknade ut att det var nog tre månader sen sist. Så kan vi ju inte ha det.

Det är så ini baljan praktiskt att ta sig från mitt hus till Valles hus....

...häng med så ska jag visa, vetja.

Så här går man.

Sen så här.

Efter kanske sju minuter går man här.

När stigen smalnar massor...

...är man nästan i mål.

Tadaaaaa! Valles hus huxflux i skogen.

Long time no see, polarn.

Och vad har du pysslat med i sommar då?

Så då berättade vi det för varann.

Ibland var det hemlisar som vi viskade om.

Valle har nyss kommit hem efter tio dagar hos tio andra som han. 

Så han var ganska van vid bus och så.

Grabbig kärlek.

Du och jag Valle...du och jag...

Han är inte så tjock, Valle, men lång som en stång.

Kram...

...kramelikram.

Så där höll vi på i kanske en timme. Tills det var uppbrottsdags.

Så då vandrade jag hemåt samma väg fast baklänges liksom...

En gång la jag mig och pausade lite på en sten. Då hörde jag ett knak, men jag såg inte vad det var som knakade. Hemma åt jag middag och gnagde lite på mitt märgben. Nästa gång jag och Valle träffas ska vi fortsätta med det vi höll på med.