Mitt projekt.

Nu ska jag berätta om mitt pinnprojekt. Projekt Pinne kallar jag det, fiffigt va?

Vi kan blunda tillsammans så ska jag visualisera vad projektet går ut på. Klara? Då börjar jag!

Jo, så här har jag funderat: Alla skogar är knökfulla med pinnar, stora, små, bräckliga, långa, korta, starka, vita, svarta, marinerade, färska ....you name it. Alla pinnar i en skog har bott där sedan urminnes tider, precis på samma plats.

Då kom jag på den huvudlösa idén, att...ja...så tror jag bestämt...det måste ju vara rena rama inaveln bland pinnar i samma skog!

Inavel är inte bra! Om man vill att alla hundar i framtiden ska ha tillgång till friska, pigga pinnar måste jag ta tag i saken.

Åtminstone här i Julita ska jag rädda pinnarna.

Så då gör jag det. Så här: Vareviga promenad plockar jag med mig pinnar...

...släpar, bär och stånkar.

Allt för att pinnarna ska få byta skog och hitta nya släkten att umgås med.

Jag skriver "umgås med", men ni fattar väl...?

Som den här, lång, smärt och med blonda slingor är jag övertygad om blir hur poppis som helst bland pinnarna i skogen den flyttas till.

Några pinnar är bångstyriga och kämpar glatt för att få stanna kvar, kanske dom är kära i nån i sin skog eller så. Men jag är benhård. Har jag fångat en pinne, så ska den omlokaliseras. Basta!

Jag brukar berätta för dom att om dom bara är sig själva, inte blyga och rädda utan är pratsamma och snälla, så kommer säkert någon främmande pinne att fatta tycke för dom. Och så kan dom avla på bäst dom vill.
Visst är mitt projekt så ini baljan bra uttänkt?