Uppdaterat, så ni har koll.

Så där blev det en dag när jag knatat långt över en mil och kom hem och hittade var dom hade gömt pulkan efter snön.
Ini norden upprörd blev jag och lite sjövild.

Häng med på en annan rundtur. En annan dag.
Då hittade jag en märklig hydda.
Ful var den.

Men skogen bredvid var snygg.
Raka stammar på rad.
Ordning och reda.

Huxflux hade matten en dummy som jag skulle trixa med.
Lill-dummyn.

Då fick jag räserlöpa så här flera tusen meter. Många gånger.
Det är värsta bästa grejen att göra.

Strunt i det, säger ni nu ointresserat. Vi vill veta hur det står till med Arlos stubbalansträning.
Okejrå.
Stora utmaningar står jag inför. som här, en hög och ändå smal och smärt.

Som den elitsportare jag är måste jag sköta kroppen superbra. Då kan man stretcha den. Så här.

Efter stretchen går det plättlätt att ta klivet till träningsstubben.
Proffsigt.

Kolla! Min värstingstubbe. Än så länge.
Hög som en halv gran nästan.

Såklart blev ni impade nu.

Förresten fick jag ett norskt spor igen. Mitt tredje. Dom blir bara lättare vareviga gång.
Kolla här när jag går hem med sporsluttet (obs norska, inte felstavad svenska).

Vet ni, att när slörpmaskinen är framme och brummar sitter jag alltid som på nålar och väntar på grand finalen. När brummet stannar är det SLÖRPTAJM!
Det är som att gå på Lustiga Huset tillsammans med Truxa på nåt vis.

Det var redan välstädat där vi hamnade idag.
Så då blev det dansövningar med värsta boom-boxen.

Så här fast snabbare.

Efter en timme hade danslusten mattats av.
Då packade vi oss hem och vilade oss i form.
För sen skulle vi till Bokbussen och bunkra upp.

På vägen hem hittade jag fem lårben och en kota.
Vem har offrats här?
Ja....om ni vet vad som hade fem lår så har ni svaret.

Sen tänkte jag att jag hittat årets snyggaste julgran.

Tills jag kollade runt och såg att hundra till var lika tjusiga.
Så då fick alla stå kvar. Och mogna till balansstubbar om några år.
Tusan så smart jag är.

Nyhetstorka.

Idag blir det ingen kioskvältare precis. Stillestånd råder i Julita.

Om ni inte blir imponerade av min balanskonst förstås.

Det är inte plättlätt att samla alla fötter på samma ställe. 

Annars har jag mest strosat omkring och gjort märkliga upptäckter.
Som grönkål och äpplen långt in i skogen...

...och ett dinosauriekäkben i leran ....

...för att inte tala om hundratusen gröna plastpåserullar...

...som rullat av sopbilen på guppigaste vägen idag.

Fast oftast händer inte sånt i Julita.
Jag spanar och håller koll åt er.

NU ÖVER TILL NÅT HELT ANNAT.

Träffade Loke gjorde jag.
Mmmmmm.....gulle dig, Arlo, suckade han då belåtet.

Du och jag, Loke....du och jag Arlo.

Mullemullenuff....gosegoseplutt....

Hah! Nu lurade vi er allt!

För det var jordens ynkligaste kvistusling som vi båda ville ha, och inget annat.

Så då gick jag ett norskt spår utan Loke och fick behålla hjortfoten själv.

Annars lackar det mot advent.
Så då var jag på julmarknad för andra gången.
Här vid Hjälmaren.
Då vann matten en fisk.

En enda lucka har jag kvar att öppna på min advenstskalender.
Nummer tjuett.
Fråga mig inte varför.
Hoppas på en ny gör jag. För den var ini baljan god.

Nu ska jag visa att jag går i cirkusskola. Kanske blir jag häst när jag tar studenten.

Och som slutkläm får ni förundras över mattens nya gångstil.

Suddat med Loke.

Ni vet förra gången ...då var det ju dunkelt.... så nästa dag blev det suddigt som omväxling.

Världen förvandlades till värsta största kautschuken.
 Typ.

Så här.

Tur som ena tokar har vi, matten och jag, att vi är ett superteam på att hitta hem.

Annars hade vi väl irrat omkring och hojtat på hjälp därute nu kan jag tro.

Kolla, kolla vad som dök upp ur dimman....

...min allra allra festligaste Loke!

Ska vi busa, härja, leka, rejsa eller brottas?
Vilken fråga!

Allt, så klart!

Halva Julita hör när vi muntergökar  träffas, ...

...för då drevskäller jag...

...det bara blir så...

...när man lyckoexploderar.

I en paus tänkte jag koppelträna Loke lite...

...men hallå...man ska inte dra...det säger matten alltid...dra inte, Loke...hör du mig...

...men sakta ner då...lugnofin Loke...skärp dig!

Äh!

Vi kopplade av och fortsatte in i dimridån i stället.

Ända tills vi måste åt olika håll. Så där trist.

Men vet ni, idag....då var det inte snöigt, inte dunkelt, inte suddigt, utan bara solklart.

 Fast det fanns inte mycket att betrakta nu när det väl syntes.

Världen är inte enformig.
Man vet aldrig vad man möts av utanför kåken så här års.
Jag håller koll åt er,
och rapporterar.

Dunkelt.

Värsta sämsta överraskningen idag.

Vintern hallå!!!

Mycket trixande blev det, men någon svindlande fart i backen kan man inte säga att det bjöds på.

Så då drog vi iväg på tur.

Långt knatade vi och det var gråttgråttgrått vart man sig i världen vände.

På hemvägen skulle vi mata och vattna Tindur och Teitur, så då gjorde vi det.
Då blev dom glada.

Störtregn mitt i det gråa bjöds det på sen. Det blev det inte färggrannare av.
Så då traskade vi hem.

Klockan tre ville vi tillbaka till skogen. Jag letade kotte där ett tag. Och jobbade med lite av varje.

Varje minut blev det mörkare...och mörkare....

Ini norden dunkelt var det halvfyra. Då var det spännande att lyssna och speja...

...efter såna här. Fast just den här duon gör inte så mycket väsen av sig längre. För dom strosade omkring vid hästhagen häromnatten med resten av familjen. Då kan det gå så här. Inte så gräsligt kul för nån men grisar bökar i var och varannan buske och det blir ganska jobbigt för alla andra. Och så står dom på vägen och snaskar ekollon så bilarna måste tvärbromsa eller slinka i diket vareviga kväll.

Nä, tackolov att jag blev Arlo och inte en gris.