Vantusling.

Hörru matten, du har jordens största hål i vanten ju. Ska du gå omkring så där?

Det är skämmigt, även om vi bor i skogen, upplyste jag henne häromdan.

Dom här vantarna har traskat omkring i Julita i många många år...

 ...och hålet har du och din änglabrorsa fixat. Det är era koppel som nött mina favvovantar, förstår du, förklarade matten med en suck.
Vill du ha den?
Annars blir den en sopa, sa hon.
Den är dragig i minusgraderna.

Vill jag ha den?!!, det kan ni hoppa opp och sätta er på att jag ville.
Jag har önskat mig en egen vante  hela livet.

Min, min,min...

...finns inte på kartan att får jag leka med mattens vantar annars.

För då kan det gå hål i dom, hehehehe.

När jag grävde upp Lokemattens vantar trodde jag att dom var mina i all evighet.
Finders keepers, ni vet.

Men nähädå. Idag när vi härjade omkring som värst såg jag allt att hon hade dom på fingrarna.
Helt fast satt dom.

Men nu är den här tumvanten min...

...med värsta bästa koppelhålet dessutom.

Man kan tro att det är julafton eller så.

Knasig av lycka blir jag. 

Det är som sockerdricka i magen.

Men nu ska jag skärpa mig och kolla hur man kan njuta av vantuslingen.

Bolla.

Löpa amok.

Fånga.

Bära.

Snaska.

Gnugga.

Rulla.

Snutta.

Nafsa.

Granska.

Inspektera.

Undersöka.

Snosa.

Motionera.

Fiffigast av allt:
Den har en tvillingkompis som bara väntar på sin tur.