Vantusling.

Hörru matten, du har jordens största hål i vanten ju. Ska du gå omkring så där?

Det är skämmigt, även om vi bor i skogen, upplyste jag henne häromdan.

Dom här vantarna har traskat omkring i Julita i många många år...

 ...och hålet har du och din änglabrorsa fixat. Det är era koppel som nött mina favvovantar, förstår du, förklarade matten med en suck.
Vill du ha den?
Annars blir den en sopa, sa hon.
Den är dragig i minusgraderna.

Vill jag ha den?!!, det kan ni hoppa opp och sätta er på att jag ville.
Jag har önskat mig en egen vante  hela livet.

Min, min,min...

...finns inte på kartan att får jag leka med mattens vantar annars.

För då kan det gå hål i dom, hehehehe.

När jag grävde upp Lokemattens vantar trodde jag att dom var mina i all evighet.
Finders keepers, ni vet.

Men nähädå. Idag när vi härjade omkring som värst såg jag allt att hon hade dom på fingrarna.
Helt fast satt dom.

Men nu är den här tumvanten min...

...med värsta bästa koppelhålet dessutom.

Man kan tro att det är julafton eller så.

Knasig av lycka blir jag. 

Det är som sockerdricka i magen.

Men nu ska jag skärpa mig och kolla hur man kan njuta av vantuslingen.

Bolla.

Löpa amok.

Fånga.

Bära.

Snaska.

Gnugga.

Rulla.

Snutta.

Nafsa.

Granska.

Inspektera.

Undersöka.

Snosa.

Motionera.

Fiffigast av allt:
Den har en tvillingkompis som bara väntar på sin tur.

Tittat till sommarstugan.

Nä ni, nu tror ni fel. Det där är inte ett ordinärt Julitafält som jag spanar ut mot. För jag var vid en kust och det ni ser är vattnet som fått fnatt och blivit hårt, vitt och utan vågor.
Märkligt.

Jag passade på att kolla om det var livat i holken. Det var ödsligt och ekade tomt när jag stack in näbben. Vi funderade på vem som kunde tänkas bo där. En trodde ugglor, en annan tänkte sig pelikaner men jag vet att den är byggd för norska fjäderfän som flugit bort sig.

Det var svårt att se sig mätt på havet, det var det.

Då bröt hussen av en ispinne till mig. Den var ini norden rolig, och lite farlig. Vass och så.

När jag hittade en brygga ville jag gå längst ut på den, fast det knakade, knirrade och smällde när man tassade fram. Sånt är spännande för en grabb som jag.

Bortanför bryggan var det nån som hade GÅTT på havet. Jag fick nästan dåndimpen när jag såg spåren. För jag var strängt förbjuden att göra så. Tänk inte ens tanken, fick jag höra titt som tätt.

Men den olydiga som hade gått ändå hade gjort hemliga mönster. Jag knäckte koden och kom fram till att det var måltavlor för fiskar som ville sig upp i världen.
Men ingen dök upp fast jag väntade länge.

Då gav jag upp och gjorde helt om.
Och där...där låg ju anledningen till att vi var där vi var.
Sommarstugan.
Man ska alltid titta till sin sommarstuga nån gång på vintern.
Kolla att mössen har bra med mat och inte fryser där inne och att taket inte läcker.

Så då gjorde vi det. Det var frostigt på fönstren, men annars dög det.
Efteråt drog vi ner i trädgården för rekreation.

Så här.

Sen sprang jag som en tok på gräsmattorna. Fast man såg inte gräset just den dan. Det är superkul att skutta omkring i somarstuguparken när det är sju minus och solen vräker ner.

Innan jag åkte hem testade jag att gångtunneln var öppen för trafik och inte hade drabbats av en lavin eller så.

Ingen fara. Jag kunde passera utan problem.

Nu blir det nåt helt annat. Ni vet i lördags, när jag inte hade sån lust att skutta opp å ner hundra gånger och domarn gav mig noll. Jo, jag har ångrat mig, så nu har jag filmat för att visa hur ini baljan bra jag kan. Jag ska skicka filmen till domarn så kommer hon att skriva en etta framför nollan i protkollet. Bra uttänkt, va?

Förr i tiden brukade jag roa Eskilstunaborna. Huxflux när dom öppnade frukosttidningen fick dom se mig och så blev dom glada och pigga hela dan.
Nuförtiden är det mest foton på skäggdoppingar och bävergnag dom får beskåda.
Men så igår blev det allas lyckodag för då kunde dom muntert hjula till jobbet efter att jag dekorerat blaskan igen.

Deckarjobb och instruktioner för lydnadsettan.

När jag knatade omkring precis som alla dar kände jag plötsligt: Loke...det luktar Loke! Så då började jag gräva mitt i vägkorsningen där det osade starkt.
Kan ni se vad jag krafsade fram?

Jo, för där mitt i vägen, under snön och överkörda av hundra bilar låg ju Lokemattens favvovantar som hon slarvade bort sist vi sågs.

Nu var dom stela som tuggben, blöta som en vattenskål och platta som pannkakor. Så då bar jag hem dom och hängde upp dom nåra dar.

I morse var dom äntligen torra som torkad blodpudding, så då bar jag dom till där dom hör hemma.
Matte, Matte, MATTE, hojtade Loke då. Nu är deckar-Arlo här med dina vantar, slarv-matte!
Kom och ta dom då!
Men det gjorde hon inte, för hon var inte hemma.

Då kom Loke-hussen och tog vantpåsen och undrade om vi skulle gå till värsta största gärdet och busa loss i djupsnön.

Så då gjorde vi det. Och Loke och jag var lite tagna över att Loke-hussen var med så vi gick superfint i koppel dit och så. Det gör vi ALDRIG när det bara är mattarna med oss.
Då är vi oregerliga.
Sen härjade vi hur länge som helst.
Tills jag gick hem.

Men fick Arlo påssjukan hos Loke, undrar ni nu förskräckt.
Visst ser han svullen ut över kinderna?

Närå, lugnar jag er då. Det är bara gröna pipbollen.
Precis lagom stor.

Medan jag tuggar och piper tänker jag berätta om vad jag gjorde igår.
Igår åkte jag till Kungsör.
Det gör jag ju titt som tätt...

...men just igår var det tävling där. Lydnad klass ett.
Sånt testar jag ibland.
Fast det är svårt att lyda det är det.

Jag skulle starta som nummer fyra. Så matten och jag började värma upp oss och käka godis och spänna oss i lagom tid.
Då lämnade hund nummer tre WO så det blev vår tur huxflux.

In klev vi och då skulle jag gå fot länge och i krokar hit och dit. Och ibland skulle vi springa i krok, eller gå baklänges. Titt som tätt skulle jag sitta.
Det gick väl så där.
6 ånhalv var det värt sa domaren.

Efter det skulle jag stå på en intressant tejpfläck, gå fot tills matten sa STANNA med myndig röst och stå still där medans matten spatserade omkring fram och tillbaka.
Eftersom jag tog ett steg extra och satte mig lite snett på slutet så blev det en 8 ånhalva.

Håll i er nu för sen kom det det roligaste jag vet.
Springa fort!
Matten lämnade mig när jag låg platt och gick hundra mil bort. Sen ropade hon på  mig och jag lekte raket ända fram till henne. BRA fart, skrev domaren då med stora bokstäver och så nåt om jag satt snett igen.
Så då blev det en 9 i protokollet.

Sen blev det jobbigt. Nu hade jag ju farten uppe liksom och då skulle jag sansa mig och gå fot igen. Ursvårt.
Den här gången skulle jag lägga mig platt när matten sa till. Det gjorde jag men lite långsamt, tyckte domaren. Sen lyssnade jag inte så noga när jag skulle sätta mig igen. Då blev  det extrakommando. Summa:
7 ånhalv

Rutan! Skojigast av allt ju. Då ska man springa allt vad tygen håller från matten in i en ruta. Stanna mitt i den och sen lägga sig platt. Plättlätt.
Jag lubbade in i full galopp....men....det ska ligga en musmatta eller nåt mitt i, och det gjorde det inte i Kungsör.
Så jag letade febrilt efter nåt sånt och så gav jag upp och travade tillbaka till matten för att berätta att nån snott targeten.
Då blev det 0 i protokollet.
Fast jag sprintade så målmedvetet.
Surt.

Efter den missen smugglade nån en apportbock till matten.
Då kastade hon den hundra meter. Sen kommer det svåra. Man måste vänta tills hon säger APPORT. Först DÅ får man löpa och hämta träbiten. Och lämna tillbaka den.
Så det gjorde jag. Fast jag tuggade litelite på den och missade första greppet.
7 stod det då.

Nästa grej sket sig. Verkligen.
Man ska ligga platt, matten går bort och en tant viftar runt med en skylt. Och så ska man sätta sig och lägga sig om vartannat i all evighet. Så klart jag kan fixa det.
Men jag hade ingen lust i går. Så jag låg kvar hela tiden.
Då blev det 0.

Tackolov blev det kul uppgifter sen. Hoppa högt och snyggt. Det är jag en fena på.
Så då gjorde jag det med fart och fläkt och hann inte riktigt tvärnita hos matten.
Då skrev dom 9 ånhalv.

Ini baljan skoj, för sen blev det freestyle. Att ta sig med värsta farten långt iväg och runda en kon och så tillbaka igen är ju dans för mig. Galant gjorde jag det. Bara inte precis exakt på centimetern runt konen så då fick jag
9.

Efter den rushen måste man lämna scenen till nästa hund. Man får ta igen sig, dricka vatten och snacka med kompisar och förstås skedmatas med en stor klump kattmat från snusdosan. Det är lönen. 

När sista hunden har jobbat klart kallas hela gänget in på en gång. I koppel så ingen börjar slåss eller så.
Då placerades vi i en lång rad och mattarna knatade iväg en bit. Så skulle vi sitta blick still i en minut. Sen var det klart. Efter 58 sekunder trampade jag en gång med en tass,
Då fick jag betyg
9.

Allra, allra sista siffran är för ordning och uppförande.
Aldrig i livet har jag fått sån fin siffra där tidigare:
9.

Efter en snabbpink åkte mattens äggmackor fram. Vi delade på dom. Hon fick nästan allt och jag fick en smakbit.

Till slut var det prisutdelning. Jag blev superförvånad när jag kom på tredje plats. Matten blev lika förvånad över alla fina siffror jag fixat till.
Och så blev det ett tredjepris, precis som vi hade önskat oss när vi åkte hemifrån.
Värsta bästa dan.

Vad fick du för prispryl då, frågar ni förstås nyfiket. Förra gången fick du ju ett rivjärn och en annan gång en diskborste. Blev det en visp nu eller?
Nä ni, för som bronsmedaljör fick man en burk godis, en godispinne och miljoner bajspåsar. Rosa.
Så, nu vet ni allt om hur man tävlar i lydnad.
Anmäl er snarast. med mina instruktioner kan det inte gå fel.