Långt ifrån en vanlig kväll och natt.

Nu ska ni får läsa och se en vidunderlig historia som utspelade sig igår kväll och natt. För matten överraskade, just när det var dags att ta kväller och tända lampor, med att packa bilen knökfull , och stoppa in mig också. Sen satte vi sprutt söderut....

...längs såna här vägar. Såna finns inte i Julita, så det var ju spännande...

...fast mest låg jag därbak och smälte maten, tänkte på dan som varit och ...

...funderade på vartitusan vi var på väg på kvällskvisten.

Jomen, hit skulle vi. Där hade vi aldrig varit i hela livet förr. Men matten hade värsta bästa vägbeskrivningen liggandes på passagerarsätet, så det skulle bli plättlätt.

Mer och mer pinknödig blev jag därbak, för efter två timmar blir man det.

Vaddå två timmar, säger ni nu förskräckt. Enåenhalvtimme skulle det ju ta enligt beskrivningen. Jo, för plötsligt började alla vägar och gator bete sig så här. Ingen ledde nånstans, verkade det som. Korsåtvärs bara.

Och mörkt hade det blivit. Och ingen var ute och gick med hunden, så dom kunde ha visat oss rätt. Svarta gator. Återvändsgator. Skolgårdar. Rondeller. Fler rondeller. Framåtillbaka...

...och vi har ju en tid att passa, suckade matten uppgivet. Hur ska vi nånsin i detta liv hitta...

...till den röda ringen på kartan....Men huxflux var vi i Hertig Johans allé och mirakel sker...vi hann fram i tid....

...hit.

Lättnaden var obeskrivlig...

...på många sätt.

Så då bar vi in allt vårt bagage och boade in oss och hämtade andan och samlade oss och pustade ut.

För...nu kan det berättas....vi skulle danstävla nästan mitt i natten, tusen mil bort i mörkaste Linköping.

Så då gjorde vi det. Jag var piggare än en pelikan så jag skrattade hela tiden. Det blev ju inte sämre av att matten visat mig leverpastej innan. Jag hade aldrig sett leverpastej förr. Så jag körde gasen i botten för att komma fram till belöningen. Då blev det en del slarv mot slutet. Men annans var vi ini baljan bra. Det sa alla.

Massa beröm fick vi och leverpastej.

Domarna gav oss såna poäng så det saknades exakt 0, 05 poäng för vårt andra uppflytt. Så det var ju lite trist. När vi nu hade cirklat Linköping runt och nästan försvunnit från jordens yta för att få vara med.

Men det var bara att pinka av sig och se glad ut.

Mingla lite, käka mer pastej, ta sig en drink ur skålen och kolla på tjusiga dansöser.

Sen kom nästa mardröm...vi måste ju faktiskt åka hem till Julita nån gång. Hur ini baljan skulle vi hitta dit? Sväng vänster och så vänster igen, ungefär så sa Linköpingsexperterna när matten frågade med darr på rösten.

Så då gjorde vi det, och det var ju  plättlätt. Fast långt och mörkt. I all oändlighet.

När vi till slut kom hem före midnatt så var hussen glad att se oss, matten var hungrig som en varg och själv däckade jag halvvägs in i huset och reste mig inte upp förrän på morgonen.

Vilket äventyr alltihopet va.

Så idag skulle inte var lika utmanade, bestämde vi.

Utan vi gick en långpromenad hela förmiddan...

...och eftermiddan spårade jag upp pinnar i kohagen. Kossorna som käkat där hela sommaren har åkt hem, utan att städa efter sig. Vet ni hur många blaffor fyra kossor kan fixa fram under en hel sommar? Det vet jag nu.

Då blev det en sån här karta...en karta som matten gillar, utan motorvägar och återvändsgränder i mörkret.

Jag har snott en massa bilder från nätet, för matten hade ingen lust att fota när det var som knepigast.
Och så vill jag tacka Lisa-matten som filmade mig så ini norden bra.
Och satt med mig när matten banvandrade.
Och lämnade värsta bästa beskrivningen hem.