Dom sa på radio att man kan dansa med Kalstastöser. DET vill jag göra, utropade jag då. Var hittar man Kalsta med alla danssugna töser?
Så då googlade jag det, övertalade matten och hussen att Karlstad är ett kul ställe där alla dansar i solen, packade bilen knökfull och så for vi iväg. I flera timmar puttrade vi fram, och så var vi huxflux i Värmland.
Där var inte varmt.
Bara ljug.
På hotellet hade nån bäddat åt mig under bordet. Jag provlåg med nosen på madrassen ett tag.
Sen testade jag med hela kroppen...njäaääää....
Efter vi promenerat i värsta halkan och nordanvinden till centrum och tillbaka och sen åkt och handlat käk och sen käkat på rummet och sen kissat natt så tog jag med Bamsen i mattens säng en stund.
Jag ligger aldrig nånsin i sängar, men det var mysigt att snutta där, några minuter.
Fast jag sov nog ganska bra på madrassen när jag väl kände efter.
När det blev morgon skulle vi åka till Kalstastöserna så ini norden tidigt så matten fick inte hotellfrukost.
Då blev hon lite knäckt.
Hussen skjutsade oss till dansen och sen åkte han till hotellet och käkade nybakatbrödoäggobaconoplättarmedgrädde.
Medan matten svalt.
Så här såg det ut vid dansbanan. En gång hittade inte matten sina kängor när vi skulle ut och pinka. Men då kom hon på att leta efter dom största som fanns. Så då blev det rätt.
Camp Webster. Här låg jag många timmar mellan danserna. Det var helt okej. För jag sover så bra i komposten.
Två gånger skulle vi dansa. Första gången redan som nummer fyra på tidiga morgonkvisten.
Knappt vaken var matten ju...och svag av hunger.
Då gick det så här. (Första sekunderna finns inte med) Jag var pigg och hittade på hyss som inte stod på programmet. Improvisation heter det...och det gillar matten inte bäst när vi tävlar....
Jaja...strunt samma, kul var det i alla fall.
Efter den dansen blev det hundra timmars väntetid. Ibland sov jag, ibland gick jag ut och pinkade, ibland åt jag frukost, ibland kollade jag vad andra hade för dansgrejer. Många prylar blir det på danstävling.
Trångt och mysigt, som alltid vid dansbanor. Och töserna var många och fina att kolla på.
Äntligen var det dags för nummer 21 och det var vi. Nu var det lunchdags och matten var hungrigare än nånsin och lite gnällig. Så då muntrade jag upp henne med många pussar mitt i dansen och en del kul improvisationer på slutet.
Men gladast blev hon att jag backade som jag skulle innan bakåtsnurrarna.
Sen blev det leverpastej och köttfärs och glada tillrop både härifrån och därifrån.
Väntan efteråt var helt okej för då hade hussen slitit sig från hotellfrukosten och dök upp i danspalatset. Så då väntade vi tillsammans, hussen och jag.
Så kom matten tillbaka och strålade som solen i Karlstad. För då hade jag fått tre rosa rosetter...
...och på lunchdansen hade vi fått högsta poängen nånsin och kom på andra plats av alla 23 dansparen.
Tusan så bra jag improviserade.
På morgondansen fick vi också superpoäng och kom på sjunde plats av alla.
Kolla protokollen....det är så jädrans bra att man får tips och råd av domarna...
...och beröm...
...för mattens planering dessutom.
En domare gav inte lika tjusiga poäng, men tillräckligt höga...
...så vi fick två nya uppflyttningar. En hade vi dansat oss till för ett tag sen. Om man har tre får man en sprillans ny titel och diplom. Så då fick jag FD 2 i Karlstad.
Och matten blev så glad och sprallig och nöjd och löjlig så det var rent pinsamt.
Så nu heter jag SEVCH RLD N RLD F RLD A RLD M FD1 FD2 Mountjoy Sagacious Sander.
Men ni kan kalla mig Arlo.
Nu står trumman, käppen och klossen på vinden.
Dom har vi kånkat på i ett par års tid
så det var nog dags.
För nu ska vi plugga in nåt nytt sätt att dansa.
Så då gör vi väl det då.
Ni ska få se sen.
Värsta inspiratören. En dag satt han bara fastklamrad där och berättade om hänförande vyer från höga höjder..
Så då ville jag också göra det...
...se hänförande vyer alltså-
Sen kom jag ner på jorden igen....
..och gjorde vardagliga sysslor.
Höstdag. Med dimma. så det var ju ovanligt.
När den lättade ville jag göra nåt både skoj och nyttigt.
Uppletande, utropade ni då entusiastiskt.
Okej, sa jag och drog jag på mig västen...
...och letade.
Hittade en boll.
Sökte här...
...och där.
Plockade upp en snörboll...
...en groda...
...och kasserade in kycklinghjärta för varje pryl.
En till grej, sa matten.....
...en enda...
Yey! en vante.....
...den var inte lätt att lokalisera i höstgräset.
När man har gett alla fem sakerna rakt i mattens hand och hjärtana är slut...
...kan man fortsätta kondispasset med hopp....
...och hopp med bock. Hoppa bock.
Nästa nyhet är att jag ska lära mig balansera på yttepytte stubbar....
...har jag bestämt....
....fast jag har bara tränat en gång ....på tre tjocka stubbar. Man måste börja med det som är lättast.
Nu ska ni får se Loke och mig.
Värsta kramen.
Alltså det finns inget bättre, roligare, skojigare, fartigare än Loke och jag tillsammans.
När vi härjat i Julitaskogen så varken vargar eller grisar törs sig fram...
...i flera mil.
Så brukar vi käftas...
...och brottas grabbigt och tufft, tills vi skrattar så vi kiknar.
Jag ska bli norsk.
Nä, skojar bara.
Men jag ska lära mig att spora på norska.
Det är därför det heter spora.
Så då fixade matten vårt premiärnorskaspor.
Så här.
Det var supersvårt ju. Lurigt. Knepigt. Konstigt. Rart, på norska.
Men såklart fixade jag det.
Till slut.
Jo, ni måste ju få se mina svangrannar. Kolla långt där borta. Två vita kolosser. Det är dom. Dom bor här bakom mitt hus nu. Och blir lika rädda vareviga gång jag kommer ut. Då glider flygfäna iväg genom luften och låter som trumpeter. Typ.
Idag har det kommit regn. Det har inte regnat sen i juli här i Julita. Så det var ju på tiden.
Då passade det ini baljan bra med dummy-spel i våta höga gräset, tyckte vi.
Så då gjorde vi det. Länge.
Även om det regnar kan man skruva upp musiken på discot till max....
...och ta sig en svängom.
Inga problem för en dansant kille som jag. Regndans.
Nu behöver ni inte gå och grunna på vad er bästa Arlo sysslat med på sistone.
För nu har jag berättat nästan allt.