Normaltillstånd.

Undras just om Arlo överlevt sommarens dunderhetta, längesen vi hörde från honom, spekulerar ni nu smått oroligt. Då kan jag berätta för er att jag har legat pannkakeplatt här på bruna gräset under vissna björkar och lidit i evigheter.
Men huxflux blev det slutlidet.

För nu har Julita fått en liten regnskvätt och då dök tempen till mysväderlek.
Så man kan va i skogen utan att förgås.

Då såg jag att matten packade pasta i portmonnän och la köttfärs i nyckelringsgrunkan.
Nu ska vi på äventyr, sa hon finurligt.
Ska vi campa och laga pasta med köttfärssås över en brasa, undrade jag förskräckt, för man får inte elda i skogen i Julita nuförtiden.

Häng med, så får du se, sa hon kryptiskt, Så cyklade vi tvåhundra meter.
Det var kort men ini baljan kul. Det har inte precis cyklats i överflöd under tropiksäsongen.

Värsta bästa överraskningen.
I skogen låg ett pinnspår, bara till mig.

Det duggade pyttelite regn på oss, och matten halkade på alla rötter i sina gummistövlar, som hon aldrig trott hon skulle få anledning att plocka fram ur garderoben igen.

Jag varken snavade eller halkade, utan jag tuffade fram som ett tåg över stock och sten...

...och lekte plockepinn så det stod härliga till.

Småpinnarna bytte jag mot två pastafjärilar per styck ...

...och långpinnen var värderad till köttfärsklutten.
Ini nordens dyrbar den.

Efter kalaset kollade jag lite efter bävrarna. Men dom var på simutflykt. Eller nåt.
Det kan dom ju behöva efter att ha fällt granuslingen. 

Så där.
Nu har ni koll.
Om Julita får Julitaväder igen så kommer jag att höra av mig titt som tätt.
Så ni slipper undra så mycket.