Revansch i Katrineholm

Jaså, där sitter Arlo och luktar på blommorna, jaja han duger ju inte till mycket annat, konstaterar ni nu med en suck och tänker på fiaskot i Arboga.
Men då får ni tänka om, säger jag då till på skarpen.

För nästa morgon, igår alltså, skrällde klockan mittinatten. Oppåhoppa bara. Så då gjorde vi det.
Fast regnet skvalade ner.
Till Katrineholm susade vi med vindrutetorkare som fladdrade som metronomer.

För nu skulle vi göra samma gamla övningar igen. Repris och revansch på samma gång var planen.
Så då gjorde vi det.
Fem tappra mattar i galonisar med fem tuffa hundar skulle göra upp på appellplanen.
Jag var nummer tre och jag gav järnet.

Jag knatade hitodit, jag la mig och ställde mig, rusade kors och tvärs bland koner och folk, hoppade högt och hämtade grejer. Inte ett endaste uppdrag struntade jag i.
Och när vi skulle sitta som tända ljus tillsammans på slutet så glodde jag bara på matten och gav blanka den i grannarna.
När allt var klart  firade jag med att skeda i mig kattmat ur snusdosan och hoppa glädjeskutt med matten.

Sen fick man pinka och kolla på dom andra och stå i regnet tills vi gick in och väntade i hundra år. Då blev det prisutdelning. Huxflux hade alla fått sina papper utom jag.
Då sa dom att jag vunnit över alla andra.
!

Så här.

För att jag var bäst fick jag en pokal.
Och matten blev dimmig i ögonen.
För hon trodde inte att det var sant.

Men det var det. Det syns ju här.
Arlo, bästa grabben i lydnad, som bräckte sina träningspolare och dom andra.

Matten tog åt sig en del av äran. Fast hon inte bidrog med mycket.
Jo, hon skjutsade ju mig dit och hem.
Och kutade in i en affär och köpte bakelser att fira med.

Sen sov vi som törnrosor.
Och vaknade när solen sken.
Då ville jag ha bästa belöningen så vi traskade hem till Loke för dragkamp och kapplöpning.
Slog bakelser med hästlängder.

Det trodde ni inte va?
Att skogsmullen från Julita skulle trotsa regnet, åka till stan och tvåla till alla sina rivaler så det stänkte om det.

Är jag i högform?
Så ini baljan!