Tre lördagar och en älg.

Arlo hör man ju aldrig ifrån längre, suckar ni vareviga dag nuförtiden. Då säger jag bara: LÖRDAGAR, ni anar inte vad med lördagar det finns och allt man ska hinna göra då. Kolla bara här på lördan den åttonde.
Då åkte vi i ottan till Kumla.
För där var det danstävling minsann.
Jag skulle stuffa bland dom första, så jag var lite trögstartad, om man säger.

Så då gick det så här.
Där fanns tusen grejer att titta på, hundra domare i varsitt tält, publik och attiraljer så man kunde bli matt för mindre.
Det var svårt att koncentrera sig på tråk-matten och komma ihåg dansstegen och så.

Så då kom jag på fjärdeplats.....

...och vann en pärmgrej.

Sen blev det spännande, för då satt där plötsligt en indian i Kumla.

Värsta bästa överraskningen: Min gammatte och tant Peggy som jag bodde hos när jag var spädis skulle dansa.

Så då fick Peggy ligga i tipin...

...medans gammatten showade.

Närå, skojar bara. Dom kröp...

...och pilbågade harar...

 

...sprängde fram...

...fixade och donade...

...och dansade ...

...bäst av alla och fick superkul pippriser och ingen tråkpärm alls.

Sen var det snart lördag igen. Den femtonde. Då skulle jag snofsas upp dan före, på fredan.
Varfördådå, undrar ni nyfiket.

Jo, för bara dom allra vackraste fick komma till ...

...det här lägret i Odensbacken på lördan.
Så då åkte vi halvvägs till Kumla igen.
Nötte nästan ut vägen.

I Odensbacken skulle jag vara publik och mingla med fejjankompisar och så.

Som här. Mina bästa brorsor Bilbo och Kino.

Dom var inbjudna för att dom är snygga som få.

Hundrafemti ungefär...så många var vi där.
Jag tyckte dom flesta av oss såg nästan likadana ut.
Lika stiliga och så...

..men närå. Hundraförtifem av oss skulle granskas och pillas på av såna som bara snackade engelska. Så då tänkte jag jobba som tolk för jag snackar ju engelska hemma och är en fena på sånt.

Men då behövdes inte det, sa dom.
Utan alla hundraförtifem klarade sig utan mig.
Några fick pris för dom var urtjusiga...

...och andra för att dom var busigast. Tror jag.

Efter att jag kollat och hejat och dividerat med halva Odensbacken blev det äntligen mat.

Kassler och pastasallad som hussen och jag delade på.

Matten blev mest imponerad av servetterna.
Och vet ni? Jo, alla vi hundar som satt på den blå mattan var blåbärsblåa i rumpan när vi reste oss :-)
Värsta överraskningen.

Jaha, är det slut på lördagarna nu då, funderar ni med en suck. Nänämen, för sen blev det den tjuandra lördan.
Då åkte vi inte mot Kumla alls.
Utan ända till Linköping. Dit är det långt.
I Linköping fanns det nästan inte plats för oss. för vi kom fram ganska sent.
Men vi knökte ner komposten mitt i alltihopet och så väntade och väntade vi.

Så när det blev min tur att valsa hade jag tappat lusten totalt. Åt ena hållet satt en massa domare och såg intressanta ut och åt andra hållet fanns en snygg tjej och min godispåse med leverpastej och kycklinghjärtan.
Så då tecknade matten till domarna att vi ville diska oss så dom slapp se eländet.
DÅ tände jag till, för då blev det bus och sånt gillar jag bäst. så det blev ju kul i alla fall.

Kanske jag ska hålla mig hemma på lördagar.
Det blir ju ett evigt rännande hit och dit med bara en tråk-pärm att visa upp för besväret.

Eller så ska jag satsa på torsdagar....

...för då kan man få spåra älgklunsar i skogen om man har tur.

Och det är faktiskt det allra allra bästa jag vet.