Höstpyssel.

Va? Nåt fluff bland löven, utbrister ni nu konfunderat.

Ingen fara, det är bara jag som prasslar omkring.

Men...varför sitter Arlo och glor på en vägkrök, undrar ni nu nyfiket.

Jo, för jag satt ju och väntade på bokbussen. Fattade ni verkligen inte det?

Nä, nu ska jag skärpa mig lite och berätta vad jag gjort. Till exempel att jag har tvättat ögongojs, snor och öronvax från Teitur, för jag är värsta bästa hästskötaren.

Vet ni, att Julita är knökfull med älgjägare nuförtiden....då får man inte spåra i skogen för då kan dom tro att man är en spårälg och så kan kulorna börja vina runt en, för dom är sällsynta.

Så då får man hålla sig på säker mark, som en gammal hästhage, utan hästar, till exempel.

Det var ini norden skoj att kryssa mellan bajshögarna och plocka pinnar, så det gör jag gärna igen.

Fast ibland är det bra att ligga i skottlinjen. I Katrineholm till exempel kan man få ligga på rad med schäfrarna medan en gubbe fyrar av skott på skott bakom. Sånt är jag ini baljan bra på. Sen får man springa det fortaste man kan mellan en gubbe och matten medan kulorna smattrar också, det är nog ännu roligare.

Ibland tror nog ni att jag och Loke har gjort slut eller så. För ni får nästan aldrig se honom.

Då ska vi berätta att vi är tajtare än nånsin, min bästis och jag. Vi träffas hemma hos nån av oss, eller så tar vi med mattarna på solskenspromenad genom Julita titt som tätt.

På tal om solsken. Idag sken det så dant så vi knappt orkade gå långpromenad. Utan vi knatade till kohagen och parkerade oss på stensoffan där i hundra år. Tills vi blev hungriga och styrde kosan hemåt.

Då poppade Casey upp som gumman i lådan.

Och huxflux hade jag en räv i rumpan.

Så då blev jag uppiggad värre.

Förresten....om ni nånsin ser mig stående så här nånstans....

...så är det fullkomligt normalt. Bara så ni inte undrar, och tror jag har brutit nacken eller så. Närå, jag bara vilar huvet.

Så där, nu vet ni lite om vad jag pysslar med. Värsta roligaste hösten är jag mitt i