Fullbokad helg.

Blåbären växer upp till låren i år. Man får blålila ben om man vadar omkring i riset.



Mitt i antioxidanterna kan en Putte som Valle poppa upp. Då får man passa på att brottas sig trött.

Annars har jag varit på SM. Hela Sveriges bästa rallyhundar var där. Och så jag då. Det var kul att kolla på dom och heja på tre av mina kompisar som var med. Sen gick vi till bilen för att åka hem...

...då stannade en främmande bil bakom vår och så sa en matte: Visst är det Arlo? Och det var det ju. Då hoppade min enda och finaste syrra Sadie fram.

Hon var som tjejer är mest...

...en riktig linslus.

Det var buskul att se syrran. Vi har inte setts sen vi flyttade hemifrån för två år sen.

Hon är lite blondare och mindre, men annars kan man allt se att jag är Sadies brorsa.

Det här är Lystra, min träningskompis. När hon fick veta att hon kommit på sjunde plats i hela SM betedde hon sig så här. Inte så normalt, tycker jag.

Nästa morgon ringde klockan mitt i natten, och så åkte matten och jag till Vånga. Vånga ligger i en skog långt bort. Vi var först av alla där, men huxflux vällde det in folk och hundar. Alla ville gå viltspår. Så det var ju bra att som kom dit.

När vi fått en domare med oss så åkte vi till en annan skog. Där väntade matten och jag i en timme. Det var vi och tusen myggor.

När det äntligen blev min tur snappade jag upp spåret plättlätt. Det gick rakt upp på ett berg. På krönet var det vitmossa och en återgång som det spöregnat 25 millimeter på under natten. Tusan så jag fick jobba. Aldrig i livet har jag fått en sån utmaning. I förtifem minuter slet jag så det rykte ur öronen på mig, men hann inte fram till klöven. Det var pinsamt.

Domaren gav mig lite hjälp på traven så till slut hittade jag klöven och fick bära den till bilarna. Så det kändes ju bra. Sen åkte vi en bit till en lada där alla spårare skulle samlas. Där fanns kul kompisar. Som det här småglinet.

Sen fikade alla, och jag fick äggmacka. Det babblades och sen skulle man få pris om man skött sig. När vi fick höra att bara tre av alla sexton hundarna klarat sitt spår kändes det bättre. Det där nattliga slagregnet hade verkligen ställt till det för oss i Vånga.

Några fick rosetter, men alla fick en väska med snask och kul grejer i. Och domaren sa så vackra ord om mig, att jag har en stor potential och jobbade outtröttligt och var envis som få.

Egentligen var det en ini baljan rolig dag, bara så snopet att inte lyckas på spåret. Det var premiär för mig att misslyckas och det ska jag aldrig göra om igen.

Om ett år ska jag åka till Vånga och då ska jag ha värsta största slipsen med därifrån. Åsså är jag tre år då och mycket proffsigare än en tvååring som jag. Vänta och se!