Första veckan, 9 veckor.

Trött kille som gnällde ganska rejält under resan från Örsundsbro till Julita för en vecka sedan. Nöjdast var han när vi susade fram på motorväg, jämnt och fint, utan stopp och svängar. Kisspausen halvvägs, Arlo försedd med koppel och halsband för första gången, gick som en dans.

Väl hemkommen, efter mat och en stunds lek och utskällning av 15-årige katten Alf, somnade vår lille hjälte med kamptrasan från gammelmatte som snabel.

Eftersom bilresor hamnade under rubriken "Hemskheter" så tog vi tag i problemet redan första dan. Men en sväng till närmsta affär, en mil bort, gjorde tyvärr inte saken bättre.

Lille charmknutten! Så glad och social från första stund. Aptiten var det inte mycket med första dagarna, men blev bättre när maten serverades torr och knaprig med en skål vatten bredvid.

Våra tofflor och flip-flops befinner sig ständigt på flykt nuförtiden. Det är alltid lika spännande om man ska lyckas para ihop ett matchande par. En kan ligga vid garaget och en under sängen, det är ett utmanande pussel tycker både Arlo och vi.

Redan första dagen visade grabben när han ville ut på toa. Problemet var att vi var dåliga på att tyda hans subtila signaler. Så det blev ett par pölar och en liten hög inne. På nätterna lyfter vi ut sömntutan en eller två gånger, han kissar i sömnen och lyfts in igen. Funkar jättebra!

Apropå sömntutor, jösses så ofta och länge valpar sover! Arlo var tydlig med, redan första dagen, att hårda sovplatser är att föredra framför fluffiga. Man ska dessutom byta plats ofta, sova djupt, snarkandes, hickandes och morrandes. Han är dessutom fena på att sömngå från sovrummet till köket, dricka vatten, och sömngå tillbaka och dunsa tillbaka ner på golvet.

Lillen har fördelen att bo på en jättestor naturtomt, så skiftande miljö finns utanför dörren. Han är en hejare på att ta sig fram i obanad terräng!

Inga underliga underlag har förvånat den här kavate grabben! Men går man på grus måste man ha en sug-sten i munnen, enligt Arlo. Där går våra åsikter isär!

Leksakerna är många och populära! De flesta är ärvda och luktar extra gott, men flera nyförvärv finns också i leksakslådan. Det ska gärna pipa om grejerna.

Nyfikenheten och företagsamheten är det inget fel på.

En skål ljummen fil är poppis varma eftermiddagar när livet går på högvarv.

 

Att ha en nioveckors kompis runt fötterna kräver sin egen gångstil. Oftast inte så graciös.

Grävtekniken är förfinad och de nyplanterade krokuslökarna är nu noggrant uppkrafsade.

Första hundkompisen på besök. Loke, som plötsligt ser gigantisk ut trots att han bara är sex månader, undersöktes noga både här och där. En kort koppelpromenad tillsammans var hur kul som helst, tyckte båda ungherrarna.

Varje dag tar vi bilen någonstans, för att träna bort gnällandet. Andra dagen blev det en tur till stan och besök på uteservering. Arlo käkade torkad lunga och var helt oberörd av folk och trafik runt oss.

Jag klippte av släpet på agilitytunneln för att skapa en kul upplevelsepryl. Den uppskattades av både hussen och hunden som trängdes i ingången!

Första dagarna skulle maten inte bara serveras torr, den skulle ligga på bricka och ätas liggande. Men nu funkar skålar och stående bord igen.

 Märgben, utan märg, stod på menyn en dag. Snacka om lycklig valp!!

 Benet attackerades med högljudda morrningar, stönanden och pipanden!

Lillkillen njöööööt av att leka rovdjur och samtidigt slaska i sig gottis! Benet är nästan lika kul ren-gnagt några dagar senare. En riktig skatt att gömma och hitta i trädgården!

Här syns ett försök att klicka in matten.

Till Arlos stora lycka fick han gräva om terrassen med husse. Mer sån´t jobb, tycktes han utropa!

Han är söt som socker, den lille!

Och full-i-sjutton!

Och alldeles....alldeles underbar!

Vi har oförtrutet fortsatt att åka till stan varje dan den här veckan, och simsalabim förvandlades bilåkning till något rofyllt och njutbart!

I Katrineholm satt vi länge och spanade på en bänk vid torget. Där fick Arlo se alla möjliga sorts människor och rullatorer och rullstolar och ett skateboard och några stojiga barn. Koppel och halsband verkar han vara född med, den här grabben. Det går galant!

Det var svårt att få gå oantastad med en sån här guldklimp i snöret :-)

Vatten sprutade ur marken i stan.

Vi tog igen oss en stund i järnvägsstationens vänthall. Bland stress och stök och högtalarljud låg Arlo lugnt och vilade .

Vila kan man även göra framför datorn.

Bollar är så-där-kul än så länge. Men bra att ha när man vill bära omkring på något.

Arlo gick sitt första lilla godis-spår häromdagen. Nu har han åtminstone fått prova på. Någon spårstjärna är han inte än. Men det ska vi snart ändra på!

Smyga som Alf kan han.

Apropå Alf. Det tog ett par dagars gruffande från Arlos sida innan det blev så här harmoniskt i TV-soffan. Alf är oerhört tålmodig, men ibland får han nog och säger ifrån. Avsnäsningar har ingen varaktig effekt på valpen tyvärr.