Prisjakt i Vånga

Kvartifem på morgonkvisten tjoade mobilen att vi skulle oppåhoppa. Kvartifem...smaka på den ni. Sen åkte matten och jag i hundra år, först på tomma motorvägar och sen på en väg som var den krokigaste på jorden. Då kom vi hit. till skogen nånstans vid Vånga. Vi var många i Vånga...

...så vi delade upp oss längre bort i skogarna. Då hamnade matten och jag här.

Väntan i hundra år, som alltid när man ska ha kul. Sen kom domaren. Han sa att en hjort blivit skadskjuten av en skytt på ett berg när den sprang på vägen, men ingen såg åt vilket håll hjorten försvann sen. Så det var ju annorlunda, uppletanderutan var alltså på vägen. Men det var ju plättlätt att känna att den lubbat in i skogen på vänster sida, tyckte jag.

Jag var superbra idag. Spåra, spåra, spåra....det är livet det. Fast det var ini baljan snårigt, så matten fick krypa omkring genom torrgranar och kliva över vindfällen. Men jag väntade alltid på henne, och det fick jag beröm för. En gång hade hjorten varit fram till en bäck och druckit, det var lite spännande och kolla om den gått igenom eller vänt. Sen kom vi i fatt den, så då sköt domaren den igen och sen visade jag var den tappat sitt ben.

Då blev det klang och jubel i busken. När jag kånkat klöven till bilen så bjöds det på vatten och kycklingfilé. Matten rensade håret från kvistar, grenar och barr och sen åkte vi till ett annat ställe. Där delade vi på äggmackorna, matten och jag.

Alla tjugu hundarna kom dit när dom var klara med sina spår. Så då blev det väntan igen. Det var många som kom fram till mig och sa att dom måste ju hälsa på Arlo, känd från fejjan och bloggen. Värsta kändisen är jag.

En del stödde sig på varandra....

...medan jag smälte maten och tänkte på mitt kuliga spår...

...tills ögonen föll ihop.

Efter hundra timmar skulle alla vakna och man skulle få pris om man varit bra.

Och det hade jag ju.

Då fick jag ett förstapris med rosett.

Sen kom jag på sjätte plats av alla tjugu för jag fick 130 poäng när man kunde få 140. Då vann jag en kasse grejer.

Det bästa priset var godispåsen...

Fast den orkade jag knappt kika i för man blir trött när man spårar låssashjort på viltspårsprov i Vånga.

Sen åkte vi tillbaka på krokiga vägen och ända hem till Julita. Där somnade vi.

För om man pallrar sig upp kvartifem och jobbar hela dan och vinner priser och rosetter och käkar äggmacka, så får man vila huvet på kvällen.

Innan kvällspromenaden...

...kollade jag noga att...

... okejstämpeln satt som den skulle i Lokes rumpa...

...efter att han varit tillbaka till sjukhuset på koll.

Fit for fight stod det.

Som vi har längtat!

Ja, så där värmde vi upp...



...och sen blev det skogsröj, dikesdopp och lerinpackningar.



Det är faktiskt lyckligt utmattande att ha en bästis som Loke.

Det bästa av allt...

När tulpanerna plötsligt stängslas in mitt på blanka dan...

...då kan man slå sig i backen på...

...att om man bara har tålamod...

...och inte släpper garageuppfarten med blicken en endaste sekund...

...så rullar till slut värsta bästa bilen upp där...

...och ut skuttar min allra allra bästa Loke!

Snacka om att vi hade mycket att fira i dag...

...för först var matten på sjukhuset så vi kunde inte träffas...

...sen var hon konvalescent och vi kunde inte träffas...



...sen, ve och fasa, hamnade Loke på sjukhus...

...sen var han konvalescent...

...vi tror det tog fem veckor innan eländet tog slut...

Men nu....

...nu...

... fick vi äntligen träffas.

Ingen drar så hårt som Loke.

Ingen pinkar så snyggt som Loke.

Ingen springer så snabbt som Loke.

 

Lycksaliga var vi.

Eftersom det är så mycket sjukt så skulle vi lära oss munmotmunräddning, bestämde vi.

Äsch, gick ni på det, era lättlurade ena?

Det är superskoj att luras, tycker Loke och jag.

Du och jag Loke...du och jag Arlo...vi hittar på nån ny lek, sa vi då...

Så då gjorde vi det.

Vi låssades att Loke var värsta farligaste vilddjuret...

...som brutit sig in i vår trädgård...

...så då måste jag attackera honom...

...och brotta ner honom tills han gav sig...

...då låssades han göra det. Sen hade det gått flera timmar och då åkte han hem till sig.

Annars har jag suttit och väntat på Bokbussen. Det är alltid buskul, för alla pratar med mig när den väl kommer.

Jo, just det...igår träffade jag Dundra och många andra polare när jag var publik...

...på rallytävling. Jag har inte kört rally sen i somras, så det var ju intressant att friska upp rallyminnet lite.



Förresten tro inte på allt ni läser i tidningen. För idag ljög dom. Jag är alls inte tålmodig när jag väntar att få spåra. Så det så.