Ruffel och båg.

Hyssssj....stör inte. Arlo funderar, viskar ni nu till varann.
Ingen fara, svarar jag då. Jag ligger här och tänker tillbaka på igår....

....när jag till exempel knatade till bokbussen fast jag redan gått en superlång promenad först.

Och hur jag på hemvägen pausade matten en stund, för hon släpade på hundra böcker i ryggan. Så då bar jag hennes vante för att lätta på bördan.

Sånt låg jag och mindes i morse medan hussen skottade snö och solen sken på fluffet som dalat ner på natten.

DÅ!
Kommer Loke spatserandes.
Värsta bästa lyckan!

Tjaba, kompis.

Ska vi va?

Så klart, svarade Loke då.
Annars hade jag välan inte tagit mig hit.
Nu drar vi på äventyr.

Så då gjorde vi det.

Att lubba runt med bästisen i fluffsnö...

...bräck det om ni kan.

Håll i er, för nu blir det spännande, och lite otäckt.

Hjälp, hojtade Loke.
Arlo bet av mitt ena ben!
Mitt bästa ben!

Hur ska jag klara mig i livet med tre ynka ben, klagade han då högljutt och linkade fram.

Gick ni påt?

Hehehehehe...det var lurendrejeri från oss.
Alla ben har Loke kvar.
Han kutar ju omkring som en gasell i Julitaskogen.

Vi älskar att busa med er så där.
För ni tror allt ni ser.

Så här då:
Nä, nu vill inte jag leka med dej längre Arlo, stöddade sig Loke och stolpade iväg från mig...

...och jag deppade ihop och såg min vän försvinna i fjärran.

Då kom han tillbaka och vi tyckte det var ini baljan kul att vi lurade er igen.

Sen kan ni kolla vilka rejsare vi är.
Snön yrde och ropen skallade över nejden.

 Mattarna ville stå i varma solen och babbla i hundra år.
Så då hade vi grabbar dragkamp om minsta kvisten...

...körde kapplöpning i vida cirklar med drevskall...

...käftbrottades...

...och snackade strunt.

Ska vi leka skogshuggare, kom jag på huxflux. Som dom gör i min spårskog.

Ja, värsta bästa idén, tyckte Loke

Så då gjorde vi det.

Jag var motorn och Loke var starkast.

Visst är ni nöjda nu när ni fick följa med oss lurifaxar en sväng idag?