Det har hänt en massa sen sist.

Tjoflöjt! Inte blir det mycket bloggande här i Julita inte. Det är ju för bövelen inte fotoväder där ute, och om det är fotoväder så stelnar mattens fingrar i nordanvinden, eller så händer katastrofer med kamerorna i snön.

På tal om katastrofer...här åker min skog på den sista färden....

...och här är mackapären som ställer till det.

Suck!

Fast lite spännande är det allt att balansera...

...och karta omkring i skövlingen.

Men det får ni inte säga till matten, hon är jordens känslig när det gäller skogar.

Vet ni, att jag kan vara lydig ibland? Kolla vilken godisskål jag hittade, men det var förbjuden frukt i den.

Nån som ser en snörboll här? Hur som helst fick jag totalt springerfnatt med den som vanligt. Då skulle matten fota mitt fnatt med lillkameran. Så då hukade hon sig och jag galopperade rakt mot henne, då retade jag henne lite och tog ett omtag om snöret... och huxflux hade jag kameraremmen också över huggtanden!

Ja, jag märkte ju bara att det blev roligare och lite tyngre i käften, så jag fortsatte dänga kamera och boll i huvet på mig, i stammar och stenar och släpade genom djupsnön. Allt medan matten jämrade sig högljutt och vred sina stelfrusna fingrar. Precis här var det det hände. Matten var övertygad att lillkameran var död, men se den mådde hur bra som helst när den blev ompysslad och torkad. Så det kan bli.

Det här är min dansfröken och Minis. Minis är inte dansfrökens hund, utan min nya kärlek. I måndags var det äntligen start för min danskurs som jag längtat så ini norden till. Vet ni, att vi fick strutta runt och rocka hej vilt till en massa hög musik  och så fick vi visa att vi gjort läxan, och det hade jag, så jag fick med beröm godkänt. Så det var ju bra.

Nu har jag fler läxor till nästa gång, det är vuxenpoäng med läxor tycker jag. För jag är yngst i klassen.

Snacka jag blev imponerad av storlek och tyngd på bajspåsen hussen drog upp ut reningsverket idag. Respekt, sa jag och gjorde nästan honnör av bara farten.

Sen fick jag paket. For dogs står det, så det var absolut till mig.

Så då öppnade vi det.

Huxflux hade jag fått ett eget bord. Hur kul present var det på en skala?

Fast, såklart, det är det första bord jag får stå på. Frustrerande bara med snara runt halsen.

Så då fick jag nog och drog till skogs med Loke i stället.

Vi är värsta bästa bråkstakarna.

När jag inte hinner med Långben så låter jag så här, fast jag kan låta mycket längre och högre. Det tycker mattarna är underhållande på nåt sätt. För då stannar dom och skrattar.

Livet är som en påse...

...tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.

Vet ni...att det är flera dar sen jag bloggade sist. Sån brukar jag inte vara. Men nu var jag sån.

Kanske allt är oppåner för att det blommar i komposten.....

...eller för att snöröjningen inte funkar runt min träningsgarderob.

Det kan också vara för att jag och matten blev osams... igen...för när vi hade tränat lite i Kungsör en kväll, så skulle matten på möte och jag skulle vara i tältet och vila...fast jag blev hysterisk i stället, så då åkte vi hem och matten suckade tungt.

Det som var roligt innan var att Prima hälsade på. Hon är nio veckor, som jag när bloggen började.

Inte blev livet muntrare när favoritskogen låg på tvären dan därpå.

Det är ett oskick med skogsvandaler, och inga spår fanns efter dom heller.

 Det har dykt upp en laddare till min rakapparat, så nu är den beredd dygnet runt att börja surra och attackera. Utomhus också, idag blev jag öronrakad på utetrappan.

Är man rakmogen så är det dags för körkort. Jag vill kunna köra till min tjej Lykke, så jag har börjat träna. Men man ska visst inte ha ratten i nacken, så jag fick bakläxa på stört.

Det där med att få hysteriska utbrott i tältet, ja. Antingen ska jag upphöra med sånt tjafs, eller så blir det till att tillbringa hela livet hemma i Julitaskogen, fastslog matten. Jag gillar ju action, så jag pluggade burligg ute i friska luften idag. Det gick bra.

Tänkte bara visa att så här gör jag med alla mina märgben. Stoppar dom där dom passar, eller gräver ner dom vid nån rot. Det här benet hittade matten idag när hon sprang och gömde sig för mig. Så klart har jag stenkoll på alla bengömslen och hämtar ett när jag blir sugen. Så klart.

I morse sprang jag och Valle ihop igen.

Vi tumlade omkring och levde om hela vägen hem till hans hus.

Och när jag skulle gå hem, försökte Valle hålla mig kvar allt han orkade, den lille parveln.

Fast innan dess hade vi valsat runt och härjat.
Tur som en tok har jag, för dagen innan fick jag sällskap av Loke på ett superhäftigt skogsröjarlopp. Och när Loke hittade en rådjursskank höll han i så jag fick gnaga. Loke är nog min bästis.

Jobbar och sliter.

Kapitel 1 vari vår hjälte tar på sig en fostrande roll gentemot ungdomen.

Han är allt bra snygg, den där Arlo, tänker ni nu beundrande. Stor och stilig, som en riktig lekfarbror faktiskt, funderar ni, eller hur?

Jaaaa, lekfarbror ska jag testa om jag passar som, utropar jag förtjust över utmaningen och springer till skogs och letar reda på...

...Valle!

Valle har växt. Fast inte så mycket som jag.

Hörru, snorvalp, sa jag, ska vi leka?

Jaaa, pep Valle förtjust! Då leknöp jag honom i läppen.

Sen gjorde jag nåt oerhört fyndigt och pedagogiskt.

Kom närmre så får du se nåt, Valle lille, lockade jag med grötig stämma. Så då gjorde han det....

...då spottade jag en hel munfull med snö i fejset på honom!!!!!!

Lär dig läxan, Valle! Gå aldrig till farbröder som lockar dig med grötig stämma, förmanade jag! Kom ihåg det!

Ja, jag lovar och svär så liten jag är, pep Valle förskräckt.

Så då visade jag Valle hur man leker i snön och sånt.

Ända tills han blev trött i huvet.

Kapitel 2, vari vår hjälte pluggar några läxor.
Ni vet den roliga kursen jag var på i lördags? Den var egentligen om apportering, fast jag lekte mest.
En hel drös med läxor fick vi. En var att lära sig att gripa snabbt och hålla fast. Jag hade ingen större lust att gripa nåt som matten höll fram, så då fick jag gripa en korv!

En annan läxa var att lära sig handdutt. Det är för att jag  ska lämna ifrån sig apportbocken sen, rakt in i mattens handflata. Det är en kul sak att plugga. Jag glömde checka av kameravinkeln här, så då blev det som det blev.

Då ville jag avrunda med lite freestyletrick, som att cirkla med matten. Det tycker jag är så lätt så ibland börjar jag cirkla runt henne när jag ska göra nåt som är svårare.

Ni ska inte kolla så mycket på mattens långkalsonger och lurvfötter utan på mig!
SLUT.

Bara knas.

Om ni hakar på ut i vinterskogen, ska ni få se hur makalöst skoj jag haft där idag.

Det var bara häromdan som det blev glasklart fört mig att snörull och snöänglar är värsta bästa njutningen. Så det gäller att inte försitta något tillfälle.

Ibland såg jag inte skogen för alla träd. Undras om jag är först med att tänka så...smart av mig i så fall.

Titt som tätt slängde jag mig ner som en pannkaka för att kyla underredet. 

Valle och Vallehussen hade gått här strax innan, sånt har jag stenkoll på.

Inte en promenad utan snörbollen.

Hey baberiba!

Efter bollsport kommer snödusch.

Både jag och snön blev lite tillstökade när jag roterade.

Ett snabb-skak och jag blev prydlig som få. Ja, nästan som en fotomodell blev jag huxflux.

Men snart nog var jag igång och jonglerade.

Svettig igen...vilken osis! Så måste jag svalka mig än en gång.

Ja, precis så där var min förmiddag.Sen åt jag lunch.
Matten brukar vara ganska påhittig med överraskningar och tokigheter, det ska jag erkänna, men idag slog hon alla rekord i knas. Först satte hon bräder under skorna, så tog hon vässade pinnar i händerna och sen:

Hehehehehehe! Så galet roligt!
Ni som inte har fejan måste få veta att igår störtdök matten i fluffsnön med smartfånen i handen, så då halvdog fånen och måste ligga i en rispåse för att krya på sig.
Det är det hon menar med sitt kvidande " Inte nu igen". För se efter den vurpan hamnade mobilen  i rispåse idag också :-)