Fått underredet inspekterat och godkänt.

Men Arlo hos veterinären, utropar ni nu förskräckt. Ska vi va oroliga, undrar ni med nerverna på helspänn.

Närå, lugnar jag er. Det var pinsamt igår, men veterinären TAFSADE på mig, och så fick hon betalt för det...

...då skrev hon ner vad hon hittade, så nu vet alla det.

Då ville jag hem till Loke för bus för att glömma tafseriet. Vi badade i fågelbadet efteråt, för vi blev supertörstiga av allt rusande och brottande.

Trött blev jag också. Så efter en stunds struttande stupade jag framstupa och tog igen mig...

...när jag hämtat andan klev vi in i skogen. Det första jag gjorde var att hitta ett ben. Det hängde matten upp i ett träd.

Det var solovår i skogen.

Kvitterkvitterkvitter hördes...

...däruppifrån.

Vi ville aldrig gå hem, men så gjorde vi det ändå.

Prisbelönt uppdrag idag.

Inte vet jag hur det gick till...men idag blev jag champinjon. Så här var det.

I arla (!) morgonstund puttrade matten inte alls till jobbet utan fraktade mig till en främmande skog. Där fanns en spännande gubbe och han sa att han hade låssassktjutit ett rådjur...och så pekade han ungefär där det hade låssashänt.

Då selade jag på mig och knatade dit för att kolla vartåt låssasrådjuret styrt kosan nu när det var låssassårat. Det hade släpat sig genom alla buskar som fanns och över stora vildsvinsbök och plaskat i bäckar och genom kärr och under granar och uppför bergsknallar...värsta roligaste deckarjobbet.

Låssasdjuret hade gått framotillbaks och hitodit, men det var plättlätt att följa för en kille som jag. Sen tog gubben fram en kanonstor bössa och jag skulle ligga platt bredvid honom när han sköt så det ekade över hela Sörmland. Så då sköt han låssasdjuret en gång till. Medan jag låg plattskalle och väntade på signal att få fortsätta jobba. Ganska snart hittade jag låssasdjurets fot som var fastbunden i en trädstam. Så då fick jag förstapris och blev champinjon.

Efter vi fått papper på det bilade vi hem och var glada och alla sa grattis till värsta bästa spårgrabben, men matten skulle jobba så vi hann inte fira. Fast när hon kom hem fick jag önska vad jag ville. Såklart önskade jag en buskväll med Loke. Så då fick jag det.

Sen gick vi hem genom mörker och kyla och tvättade fötterna och festade på en fästingtablett.

Och sist på dan har vi mumsat champinjontårta.

Det ena och det andra.

Tänk att vi aldrig i livet får veta vad Arlo sysslar med nuförtiden, hör jag att ni suckar och stönar...så då ska jag visa och berätta en del för er.

En kväll poppade spårväska fram ur sitt gömsle. Då är det supersvårt att ha fokus på något annat om man är en spårgrabb som jag. 

Till sist tröttnade matten på mitt vankande och sa åt mig på skarpen att gå upp och kolla TV i stället. så då gjorde jag det. Det var ett program om människor som spårade, så det hjälpte inte stort.

När det blev morgon hade det snöat och matten cyklade iväg med blod och klöv medans jag led jordens kval därhemma med hussen.

När matten kom hem igen öppnade hon dörren...

...handtaget luktade blod och vilt och spår och skog och allt som jag älskar mest. Så då stod jag och snusade på det. Länge.

Medan spåret mognade gick vi långpromenad och så solade jag ett tag.

Lite märkligt var det allt med all ny snö ovanpå våren.

Men ini baljan skönt för underredet.

På hemvägen haglade det, småhagel.

Väntan blev lång...

...jag tänkte tillbaka på mitt förra spår...

...bara häromdan, när det var vår...

... och hur jag bar hem skanken i triumf...

...poserade lite då och då, så matten skulle få sitt lystmäte...

...och känslan när jag kom hem och visade hussen vad jag hittat.

Huxflux var det dags att gå snöspåret! Då sprang det en irrande hjord med rådjur i den skogen och förvillade mig, så lite knepigt var det allt att hitta slutet.

Men så klart fixade jag det.

Visst klär jag i klöv, säg?

Fast idag blev det inget spår utan vi for till Flen och skulle köra lite rally. Men jag hade ingen lust, utan jag ville kolla på alla andra och nosa på fläckar och leka med brorsan Bilbo och sånt. Så då slutade vi tävla mitt i. Då kom en sax farandes och attackerade mig!

För det var min första matte som föll på knä och bad att få frisera mig. Så då fick hon det, om jag fick våfflor, sa jag. Så då fick jag det.

Weekend i Kolbäck.

Luta er tillbaka nu för det här blir värsta bästa romanen...

..för vet ni va´...i två hela dagar har matten och jag varit i Kolbäck. Visste ni ens att Kolbäck fanns? Det gjorde inte vi heller så då åkte vi dit. Det tog en timme och lite till.

I Kolbäck skulle man först vara inomhus och snacka och sen gå ut...

...i vårsolens glans hela dagen.

Tur jag hade en luftig kompost, för det blev svettigt att jobba med apportering. Det var sånt vi skulle bli ini baljan bra på.

Hehehehe...kolla tummelisan....min halvsyrra Diza minsann. Tre ynka månader har hon flamsat omkring på jorden än så länge.

Dizas stoebrorsa Ruben var också där.

Ja, vi var en hel liten koloni av tjusiga killar och tjejer. Liva hette visst hon här.

Mitt i alla kuliga grejer blev mattarna superhungriga. Då kom pizzabilen med käk till dom. Vi hundar fick svälta.

När dom länsat kartongerna kom den här mackapären susandes över nejden. Närå, jag blev inte rädd, men väldans konfys. Såna påhitt finns inte i Julitaskogen.

Hela resten av dan övade vi roliga grejer som till exempel skulle mattarna traska baklänges och vi skulle leka så gräset yrde och vi skulle ta hårt i dummies och lämna tillbaka dom till mattarna smack i handflatan och så leka igen. Så det var ju kul.

Då somnade jag i bilen hem och så vaknade jag i morse. För jag hade använt skallen så den blev tom. Men klockan sju idag var jag pigg som en pelikan igen, så då vi for till vårt nya favvoställe Kolbäck igen.

Och där var alla polarna.

Den här dan var det livligare övningar....fast det ser stillsamt ut för matten kunde ju inte både fota och jobba samtidigt.

När jag pausade i komposten såg det ut så här.Ingen annan hade kompost med sig så då kände jag mig speciell.

Perry...han är född i samma stuga som jag, så det var ju intressant. Vi kollade in varandra hur ofta som helst, för vi kände oss nästan släkt.

Nu ska jag berätta en del om vad vi pysslade med idag.

Jo, som vanligt lekt vi massor...och kampade...och höll hårt i grejerna...och släppte dom när vi skulle.

Förresten...här är vår fröken. Fröken Lena Gunnarsson heter hon och hon har skrivit värsta bästa boken om apportering med sin kompis. Så hon vet varenda smula man kan behöva veta om sånt.

Och...vet ni va? Min gamla matte åkte på apporteringskurs och glömde visselpipan hemma i Julita. Har ni nånsin hört sånt tok....

,,,men då fanns en ung matte där som såklart kommit ihåg..., så då fick matten låna hennes pipa.

För vi skulle ju öva stoppsignal och närsökssignal och tänk om matten fått lov att vissla med läpparna då...då hade jag skämts ihjäl.

Vi skulle inte lära oss att titta åt höger, Men en del tränade på det ändå.

Men att gripa och kampa och leka...det skulle vi göra. Och hitta och hämta och lämna. Och stanna och rusa och sätta oss pladask...

Till slut blev vi så trötta så vi blev löjliga.

Då fick vi sitta och kramas med mattarna och kolla när alla hade examen. Vi skulle visa vad vi lärt oss, så då gjorde vi det och alla blev godkända guskelov.

Och fröken Lena och Tassla tackade oss och vi tackade dom och så packade alla sina miljoner utströdda prylar...utom matten som glömde kvar sin anteckningsbok förstås.

Och så blev det repris från igår, jag somnade pladask och orkar inte vakna mer idag.