Ombytligt.

Kolla, kolla! Här står grabben med iskalla fötter.

Johorå, morronpinken bjöd på jordens överraskning. Värsta tunnaste lagret snö.

Så då blev det snöboll.

När jag skulle göra plattskalle kom jag alldeles av mig...

...så smaskigt så.

Fiffigt sätt att hålla huvet kallt. Plattskalle on the rocks.

Härodär var det grönt mitt i det vita.

Spelar ingen roll vilken kulör världen har...

...lattja boll kan man i vilket fall.

Och kasta slägga.

Värsta coolaste killen är jag.

Baka, baka liten kaka...

...rulla, rulla liten bulla...

...och SKJUTS in i ugnen....

Det är nåt med snötäcket som lockar fram min barnsliga sida.

Så nu vet ni det.

 

Senare på dan jobbade jag med vuxna, svåra grejer. Det gick också bra. Ini norden mångsidig är jag.
Då blir det aldrig långtråkigt.

Mespropp till tupp.

Hmmm...länge sen jag såg min boll...den ska ligga här i stugan bland all bråte...jomen där är den allt.

Den är rullig, bolluslingen, nu försvann den in i mörkret ju....



Då slog norska tuppen en baklängesvolt för han tyckte det var trångt i dörrhålet.

Sen la han sig till ro...kanske slog han i huvet och trilla av pinn....

...strunt samma, jag vill ha min boll.

Nä, han var nog bara skendöd. För huxflux började han skrika och gala på norska så det hördes över hela Julita.

Men hur ini norden känslig får man va? Ett tramp på strupen ska man väl tåla. Vekling.

Då tuppade han av.

Så jag kunde hämta bollen i lugn och ro. Medan han låg och jämrade sig.

Hörru, din norska galning, ska vi ta en match, inbjöd jag storstilat. Hörru tuppen.....var inte en sån mes... oppåsparka lite.
Surtupp!
Jag ger upp.

Värsta mysko.

Oj, vad jag inte bloggar nuförtiden...ni måtte vara så ini baljan nyfikna på vad jag pysslar med.
Så då ska ni få veta vad som hände idag.
Åtminstone.

Jag lattjade lite med bollen, så där som vi gör, vi grabbar, när jag huxflux blev värsta godissugen. Mitt bästa trick att få godis är plattskalle. Så då gick jag för att göra en.

Men...

...nåt blev fel.

Jag har gjort tusen plattskallar, men aldrig i livet att det har känts så här...

...som värsta största grodballongen...

...eller som en pelikan full med fisk.

Jag fattade verkligen ingenting.

Ska det va så nuförtiden.....vofför dådå, spekulerade jag....tills plopp.....

...nåt föll bort och det blev som vanligt igen.

Tackolov för det, tänkte jag i mitt stilla sinne...

...bara godiset som fattas nu då. Ro hit med en korvsnutt, mumlade jag. Så då gjorde dom det.

Fula foton från fräsig fotvandring.

Vi har jordens bästa höst i Julita. Det är vackert väder och lagom varmt vareviga dag. Som gjort för mil efter mil av upptäcktsfärder för oss som inte behöver jobba nånsin.

Till exempel idag så knatade vi några timmar här. Ini norden suddiga bilder blev det.

Men dom duger åt er som kanske inte varit i nån skog alls idag.

Enda vilddjuret vi såg var en katt. Skogskatt.

Men...etttutre...bakom nästa kurva...

...bor Wilma.

Längesen vi sågs. En av oss har vuxit och en av oss har krympt tror jag.

Kom och kolla på mina fjäderfän, uppmanade Wilma med skarp röst. Så då gjorde jag det. Dom var supermånga i olika färger och typer. Tuppen var bautastor och hette  Maroon.

Alla andra gånger jag har träffat Wilma så har hon varit superskraj för mig.

Det har gått över.

Vi busade faktiskt rejält en stund. Taxjakt.

Och när hon kom upp sig lite i världen...

...så hade vi en mysstund i höstsolens glans.

Jag gillar såna där små wilmor, dom är behändiga, som man säger i Julita.

Fast hon snackar en hel del, så man nästan blir döv ibland. Hon berättade att i morrn ska hon till frissan för att bli av med skepparkransen. Och klippa naglarna. Tjejsnack....
Så då sa jag lycka till och drog vidare på min färd.

I en krök dök Julitas största tjej, Lessie, upp. Hon var ute och motionerade sin matte och sin häst, som är som en hund. Då morsade vi och så.
Sen gick vi hem.