Lyckan är en snodd vante (och så snö förstås).

Se där...det fixade ni ju bra utan att jag berättade allt som hände. Tur var det för jag är så ini baljan trött efter vantbuset så att skriva på datorn orkar jag rakt inte i kväll.

Två nya utmaningar.

Man ska inte stagnera. Man ska utvecklas hela tiden. Så då gör jag det.

Häromkvällen till exempel, då ville jag bli modern och smidig. Så då skulle matten lära mig yoga. Hon la sig och sprattlade på en gummimatta. Då passade jag på att slicka rent hennes öron. Sen drog jag henne i håret, tills tänderna fastnade.

Sen klev jag på hennes mage och drog i raggsockorna. Och några andra yogagrejer.

Då satte hon sig i soffan och jag fick djupandas på mattan. Så yoga var ju lätt.

Idag var jag på kyrkogården. Där får man aldrig i livet pinka. Det är utvecklande att veta sånt. Och senare idag, när regnet strilade ner skulle jag lära mig en ny sport.

Matten hittade anteckningarna från kursen hon och änglabrorsan gick. Sen läste hon lite i kursboken, plockade fram en dammig dummy, visselpipa nr 210 åenhalv, godis och godisskål...

...sen drog vi till skogs. 

Gissa om det var skoj att lära sig nåt sprillans nytt. Vi skrattade hela tiden som vi utvecklades.

Efter mer än en timme gick vi inomhus och hängde allt på tork. För man blir ini baljan blöt när man ska lära nytt i höstregnet. Nu ska ni får se vad jag lärde mig idag.

 Jo, det första var att lära mig att sitta lugnt och sen springa det snabbaste man kan till en godisskål som står långt bort, käka godiset och sprinta tillbaka till matten. Det var überkul.

Då gjorde vi den övningen på många ställen. Första gången tog jag med godisskålen tillbaka till matten. Men då sa hon att det var fel. Så då gjorde jag inte så fler gånger.

Allra roligast var när jag skulle sitta kvar och matten gick långt bort och huxflux kastade dummyn superhögt så den landade nånannanstans. Då skulle jag hålla koll på var den kraschade och när matten kom tillbaka och hon sa till så kutade jag iväg och hämtade den. Första kastet fattade jag ingenting. Men sen blev jag proffs på det.

En annan sak som man måste kunna om man ska bli värsta bästa apportören är att tyda olika visselpip. Än så länge pluggar vi bara pip-pip-pip-pip-pip som betyder: kom hit omedelbums! Som ni ser.
Efter allt plugg blev det fritid. Då hittade jag en bånglig pinne att brottas med.

Massor att berätta för er.

Så här brukar jag ju se ut...det känner ni er trygga med, eller hur?

Men...så här!? På en soffa i en stuga i Fagersta.....nä, så har ni aldrig sett mig förr. 

Hur kunde det bli så, undrar ni nu nyfikna. Jo, matten och jag åker bil i hundra timmar på fredagen. Då kom vi till Fagersta. Där var det lerigt, mörkt och regnigt. Så då åkte vi till hundklubben och hjälpte till att fixa staket och sånt till danstävlingen som jag skulle tävla i. 

Efter det och att matten gått ner sig i ett dike i mörkret och blivit blöt hela hon så åkte vi till vår lilla stuga mitt på en leråker. Där fick jag mat i påse, för matten orkade inte vada genom leran till bilen för att hämta min skål när allt annat var inkånkat redan.

Sen hade vi hemmakväll i stugan. Det var märkligt. Så sov vi hela natten, sen moppade vi dom leriga golven klockan sex på morgonen och klafsade till bilen för att åka till....

...tävlingen. Det var allt jordens tur att den var inomhus. Annars hade alla fått lov att dansa med gummistövlar på, och hur kul är det?  Det var många hundar och mattar och en och annan husse som kommit från hela Sverige för att dansa just i Fagersta.

Om man inte ville stå i leran så kunde man stå på verandan och kolla på leran.

Ett helt lager handdukar gick det åt.

Och hela tiden dansades det så det stod härliga till. Värsta bästa musiken hela tiden. En del fajtades med svärd med sin hund.

Jag är inte så van vid sorl och musik och prat och skratt och dans och hit och dit hela tiden. Så ibland drog jag nåt gammalt över mig.

Utanför fönstret var det lera.

Och granne med mig låg kinesdamerna Zelda och Nemi och gosade sig i hästkostymen.

Om jag tittade snett till höger trodde jag att Gudfadern varit där. Fast hästhuvudet såg ju glatt ut i alla fall.

När man skulle ut och pinka och bajsa i leran åkte min pyjamas på. Det var premiär för den. Så då var jag inte lerig över hela kroppen när jag  kom in igen. Så det var ju bra.

Matten säger att jag skulle ha första pris, pokal, fyrverkeri och applåder för att jag sov som en spädgris i komposten...

...mitt i all hallaballo. För jag brukar ropa på matten hela tiden. Men inte i Fagersta. Närå.
Dansen då?
Johodå, två gånge skulle jag dansa. Första gången hade jag nollkoll och vimsade runt utan mål och mening och glömde att ligga plattskalle och en massa annat. Så då fick jag inte superhöga poäng.

Men andra gången skärpte jag mig en stund då och då, så då fick vi bättre poäng. Man ska ha minst sjuåenhalv poäng i varje grej från båda domarna, så det var ju snubbelnära  att vi blev uppflyttade andra gången. Nästa gång ska tänka mer på dansstegen och mindre på att kolla lokalen så då ska vi få sjuåenhalvor från alla, har jag bestämt.
Sen åkte vi hem i hundra timmar i mörker och regn och så tvättade vi leriga handdukar och kläder halva natten.

Nästa dag gjorde vi värsta bästa fyndet i ett skåp. För där stod en kartong med valpmat som jag fick med mig från min första matte när jag flyttade för över ett år sen. Så nu har jag öppnat den, inte en dag för tidigt och så käkade jag babymat. Det var gott.

Dagen efter Fagersta skulle vi bara gå och gå och gå i skogen och inte dansa eller ligga i komposten alls. Så då galopperade jag i flera timmar och njöt. Och så fick jag leta efter ett chokladpapper som matten gömde i skogen titt som tätt. Det var busenkelt.

Så kollade jag lite i olika hål och så.

På kvällen cyklade matten iväg utan mig och så la hon spår till Cille och Cillematten la ett spår till mig. Under tiden ylade jag hemma för hussen så han nästan fick huvudvärk.

När matten kom hem luktade hon klöv och blod och skog och Cillematte...så jag blev som förtrollad och sniffade på allt. Dörren också. Det var jobbigt. För alla.

Så...äntligen....sjutton timmar senare fick jag gå spåret. Det var allt lite knepigt för det har regnat och blåst massor i natt och så hade vilda djur traskat omkring där jag skulle gå. Fast så klart fixade jag det och så blev det en annan sorts dans med rådjursfoten och applåder igen. Fy tusan så bra jag är på allt möjligt!

Men sen blev det rena döden...jag fick lov att vänta kvar så här när Cille gick sitt spår, bara för att Lizzie satt och löpte i bilen tillsammans med Grace och då fick inte jag vänta där med dom. Då grät jag lite.

När Cille också hittat sin fot så fick vi skjuts hem, för jag var trött. Det var spännande att åka bil med tjejerna. Sen blev det mer spännande för hussen var inte hemma och vi hade ingen nyckel. Så då satt vi så här och väntade ganska länge. Sen gick vi in och åt.

Förresten, här är första dansen när jag misskötte mig. Det var ingen som filmade när jag dansade snyggare nästa gång. Men ni kan få dra på smilbanden åt den här filmen, det bjuder vi på!