Pekbok för ålder 1-2 år. Titel: Arlo leker.

Hmmmmmmm....en blå hink.

Arlo tar hinken.

Arlo ser något på botten.

Arlo äter något.

Det smakade illa, tycker Arlo.

Arlo bär hinken.

Arlo springer.

Hmmmmmmm....en boll.

Boll eller hink?

Boll.

Matten la bollen i hinken. 

Bollhink.

Hmmmmmm....en sko.

Bollhink eller sko?

Sko.

Hmmmmmmm....sko eller boll.

Sko sparka boll.

Öron flyger.

Sko flyger.

Öron och sko flyger.

Arlo ser sig inte för.

Arlo snubblar.

Arlo tycker det är pinsamt.

Arlo lugnar sig.

Jag vill vara ko!

Jo, för så här var det. Plötsligt fick vi för oss att gå in i en kohage som matten gått förbi 10000 gånger och jag två kanske. Men aldrig att hon knatat in genom grinden förrän idag. Så då följde jag med.

Det var jordens finaste kohage!

Där fanns dalar att kolla ut över.

Höga berg att bestiga.

Backar att kuta fort uppför.

Gamla korevbensskelett.

Hedar. Matten är bra på att känna igen hedar, hon har vandrat på många såna utomlands. Så här ser dom ut.

Och kolla! Mest roliga av allt! En flod...

...och en bro stark nog att hålla för kossor. Så matten kunde också gå över.

Kohagen höll på att aldrig ta slut, men så gjorde den det. Då gick vi tillbaka och mätte hur lång den var med fånen. 700 meter lång men inte lika bred var den. 

DET är vad jag kallar en kohage det!

Fast det var ont om kossor. Men gott om gamla koblajor som matten klev omkring i. Men inte jag. Vi ska gå tillbaka till kohagen igen många gånger för där trivdes vi.

När vi kom hem igen letade jag upp bekvämaste sovplatsen och tog mig en rejäl lur. Sen åkte vi till Kungsör och körde rally hela kvällen. Då var jag lite stökig först men bättre sen.

Om nån som inte har sett mitt hålligång på fejjan redan är här, så varsågod!

IX!

Nio månader...jag upprepar NIO månader fyllde jag i går. Inte undra på att jag rände runt som på tivoli med bjällerbollen. Enda presenten jag fick av familjen var ett par hoprullade, håliga strumpor! Då hotade jag att ta en selfie med strumpbollen och visa världen vad jag fått...

...så då veknade dom och gav mig våffla med vispgrädde i stället!

Utpressning lönar sig alltid.

Visst har ni saknat mig en del. För jag har inte bloggat på flera dar. Varför? Jo, för här ligger internetet under en tall.

Draperad över buskarna slingrar sig telefon och cyberrymd. När det blåser ini baljan hårt kan sånt hända. Men idag kom det en gubbe och virkade ihop linorna igen. 

Nu när du är NIO månader ska vi lära känna platser och stigar du aldrig satt din fot på, lovade matten i morse. Så då gjorde vi det. Först kollade vi på miljoner kalvar som käkade lunch. Då kollade dom tillbaka.

Dom här fjäderfäna pickade omkring lite här och där tills jag kom nära, då ställde dom sig längst bort och surade. Surpullor! 

Sen knatade vi på i stiglöst land.

Där var det passande att träna på platsliggning på mossklippan. Så det vare ju annorlunda.

Jag har inte tränat min balans på hur länge som helst. För varenda stock har varit såphal hela vintern. Så då passade jag på när en lång och tjock torris låg i min väg huxflux.

Efter lunchen smet matten iväg på cykeln och jag blev så orolig för henne så jag kunde inte koppla av hemma med hussen då. Men sen kom hon hem. Spårläggare hade hon varit. Ni kan aldrig i livet gissa vad som låg i snuskburken bredvid långpinnen! Aldrig i livet att ni kan!

(Facit finns som en kommentar. Mattens anm.)