Växjö och Julita och annat som hänt.

Nu ska ni följa med mig på min semesterresa.
Så här gjorde jag.
Satt fyra timmar bak i bilen, utom när vi pinkade in Brahe Hus förstås.
 

Huxflux var jag i Växjö. Där lill-matte ploppade upp som gubben i lådan.
Då åkte vi till Musön.

Vi gick och gick och gick och gick. Runt precis hela Musön. Tror ni att jag såg en endaste mususling?
Nä!
Bara båg alltihop.

Det mest rafflande var när vi gungade fram på en bro. Två gånger.
Det finns ingen bro i Julita. Så det var ju skoj.

På hotellrummet hade man förvandlat alla möbler till spöken och lämnat en överraskningspåse till mig.
Värsta omväxlande presenterna: bajspåsar och tuggisar.
Matten och hussen fick ingenting.

Det var fiffigt ordnat så om jag kollade ut från hotellfönstret såg jag rakt in i lill-mattens fönster och terrass.
Ni ser lill-huset på taket, där bor hon.
Så då vinkade jag till henne.

På morgnarna traskade jag rakt över gatan till lill-matten. Så käkade jag frukost på terrassen där. Medan matten och hussen kalasade på hotellbuffén.

När matskålen var tom kollade jag över räcket och såg rakt in i vårt hotellrum. Då längtade jag lite efter matten.

När alla var mätta gick jag vilse i sparrisen....

...testade stubbfåtöljen...

...kollade på gubbar som fjongade bollar så det sjöng i staketet.....

...betade på jordens mest gigantiska odling...

...trodde jag upptäckt första fina snön. Men så var det inte. Synd.

Sist gick jag vilse bland pumporna. Eller om det var ärter.

Lill-matten bjöd på mjukglass, Växjösmak...

...och så åkte jag fyra timmar hem igen. Utom när vi pinkade in Brahe Hus, förstås.

Så var jag tillbaka i Julita. Inget spektakulärt hade hänt där.

Mer än att det var lite mognare på fälten.

Och att dom förgrömmade grisarna hade löpt spikrakt genom vetet.

Nu gör vi nåt lattjo, krävde jag uttråkad till slut.

Så då fick jag låna nåra barnbarn, som var till övers, och så härjade vi runt.

Och skuttade.

Barnbarn är lajbans.

Mer rörliga än matten så att säga.

På kvällskvisten.
Värsta bästa överraskningen. Då kom lill-matten susandes och hade lämnat Växjö vind för våg för hon längtade så ini baljan efter mig.
Och jag efter henne.

Ska vi spana in plejset där jag brukade jobba ibland för hundra år sen, undrade hon då.
Så då gjorde vi det. Det heter Julita Gård och är värsta största parken.
Tie minuters åktur bara.
Man behöver inte ens stanna för pinkpaus.

I önskebrunnen slängde jag nåra gamla ören och anhöll om att lill-matten skulle vara med mig, alltid.

Sen satt vi i skuggan och dom berättade om hur det var när lill-matten jobbade här och visade hundratusen människor allt som finns att se på Julita Gård.
Tillomed kossorna fick hon berätta allt om.
Mu.

På kvällen gav sig Lill-matten iväg in i skogen med blod och klöv och jag höll på att gå upp i limningen.
Nästa dag lassades jag in i knepigaste bilen. För det fanns ingenstans där bak för mig.
Så jag satt i baksätet.
!

Inknökt i nån sele betraktade jag hänförd världen utanför. Så annorlunda den såg ut från ett baksäte.

Skuttade sen ur konstiga bilen och så var det äntligen dags för spår!

Lill-matten lägger världsabra spår.

Det flöt på så bra så.

Kolla kolla!
På sekunden lika länge gick vi, spårläggerskan på kvällen och jag på morronen.
Måste vara världsrekord, eller nåt.

Sen knögglade dom in mig i nåt plastigt. För det hade faktiskt regnat pytte, så jag var lite våt. Man får inte väta ner baksätet i märkliga bilen.

Nästa dag for hon till Växjö igen, bästa lill-matten. Bedrövligt.

Men innan avfärden hann hon filma matten och mig när vi tog oss en svängom.
Så här.