Tunnelhistoria och annat skoj.

I kväll ska vi tillbakablicka.Trogna läsare kommer förstås ihåg hur jag härjade runt med min tunnel när jag var en liten vild knatte. Så här gjorde jag när jag var tie veckor. Så det var ju strongt gjort.



Tre veckor senare körde jag tunnelrejs en gång i veckan. Det var som tivoli vareviga gång. Sen blev det vinter och så blev det inga fler tunneltivolis nånsin igen.



Nu är det nutid. Eller igårtid.  Kolla alla tunnlar! Hundratusen stycken, och alla mattar och hussar som myllrar omkring och viftar.

Allt medan jag och lill-matten sitter på läktaren och häpnar.

Sen började det roligaste jag sett. Jo, för femti hundar skulle springa i tunnlarna tjugien gånger var. Det blev tvåhundratretti meter för varje matte och hund att kuta. Först lubbade tjugifyra stycken och sen var det min tur!

Matten hade värsta ångesten för hon måste lära sig hur vi skulle forcera tunnlarna i rätt ordning tjugien gånger. Och hon är inte precis ett geni när det gäller sånt. Men, ta mig tusan, hon fixade det. Fast hon var inte snabb som en hind, det var hon inte. Vi kom i mål exakt en minut efter dom som fick förstapriset. Men ini baljan skoj, det var det.


Efteråt måste alla mattar och hussar pusta och flämta och dricka vatten och massera vaderna och sånt. Och jag käkade lunch och pinkade lite. Sen var det dags för tjolahopp igen. För nu skulle vi rejsa lagstafett. Det betyder att vi var tre som skulle tävla tillsammans, då var jag nummer två. Kors i taket, matten lärde sig den nya banan också, men farten hade ju inte precis förbättrats sen förmiddan. Så då vann inte vårt lag. Fast spelar roll, det var fartigaste annandan i hela mitt liv.

Sen sov alla hela kvällen. Men idag var det sol och fjorton minus, så efter långpromenaden ville jag visa pulkan för lill-matten.

Så då gjorde jag det.

Livet är allt bra lattjolajbans. Tunnlar och pulkor och lill-mattar, svårslaget.