Ingen vanlig torsdag i mitt liv.

Kolla! Kolla! Där sitter minsann Arlo inburad i skogen, utropar ni nu och pekar ivrigt. Jahadå, svarar jag då sansat, för fast det var en torsdag åkte matten inte till jobbet utan hit.....

...till Lustiga Huset. 

Vad är detta för spektakel, funderade jag nyfiket och eftertänksamt när jag kom dit? Så då gick jag in, där var ini norden varmt från ved som sprakade i en kamin, och så var det mörkt fast adventsljusen brann i staken. Därinne fanns en jägarfarbror som hade fixat...

...värsta bästa spåret till mig dan innan. Så då gick vi det tillsammans. Det var så ini baljan kul så det kan man inte fatta. Det var vinklar hit och dit med och utan bloddroppar, det var kärr att plaska igenom, trädstammar att klättra över, dungar att forcera, en återgång som jag fixade supersnyggt, och ett tu tre drog farbrorn pistol och började skjuta...bara så där...men det lyssnade jag inte på för jag ville ju vidare. Och plötsligt dinglade rådjursfoten där, bara att plocka med sig och få så mycket beröm så jag rodnade.

Förtifem minuter får man hålla på. Men femton var idealtiden på mitt sexhundrameters så då höll jag på i sexton. Då fick jag förstapris och högvis med beröm. Jägarfarbrorn sa att jag skulle kunna bli en förstklassig jakthund och att matten skulle ut och jaga med mig på riktigt. Med riktiga döda djur. Då berättade inte matten att hon är vegetarisk för hon ville inte förstöra stämningen.

Så var ju förstås Cille och Grace med till Lustiga Huset i Spåriga Skogen. När dom också hade spårat och också lyckats perfekt med det, förstås, så blev det bus. Förstås.

Vi snodde en fot och samsades om den. Nu blir det suddigt, men kul...

...för kolla, kolla hur jag och Cille tror att vi har foten...

...och letar ivrigt för att sno den före den andra. Medan Grace, den listiga tjejen, redan hade snott den i virrvarret.

Cille och jag letar förtvivlat...VART tog foten vägen?

Så blir vi smarta och kommer på var den är. Kul va?

Så där höll vi på. 

Tills det var dags att åka hem och käka. 

Så nu har jag TVÅ förstapris, ett till så blir jag kantarell eller nåt....

Lördag-söndag

Fullaste rullen är det i mitt liv nuförtiden. Iallafall om matten har ledigt när det är ljust.

Igår var det ljust. Så då packade vi spårpryttlarna och väntade och spejade i hundra år på...

...spårbrudarna Cille och Grace förstås! Vi styrde kosan till djupaste storskogen...

...för där hade minsann spårfröken kämpat och gjort tre spännande spår dan innan. Först fick Cille jobba...

...och såklart hittade hon sin rådjursfot. 

Sen var det äntligen min tur. Hon hade varit ganska knepig, spårfröken, för hon hade gått längs med en körväg en bit, men jag listade allt ut hur hon tänkt och till slut vid ett hygge dinglade min norska hjortklöv. Hurra!

Men Grace då, tänker ni nu bekymrat....satt hon bara i bilen och hade tråkigt. Närå, sen var det hennes tur...

...och självklart fanns den en fot till henne också i skogen.

När alla jobbat blev det värsta hallaballoot. Vi flög fram så ini baljan så det höll på att bli ett  kalhygge till efter oss.

Såna här snirklar jobbade vi i när vi jobbade.

Men säg den lycka som håller i sig....vi åkte hem igen. Och medan jag tog igen mig cyklade matten till en annan skog och fixade ett spår till idag också.

DET var ingen dans på rosor vill jag lova. För det stod en läskig blå fodertunna i spåret som gick rakt genom ett vildsvinsbad och sen hade pappskallematten korsat sitt eget spår, så det blev som värsta gåtan hur man skulle reda ut det.

Fast efter att jag jobbat mig riktigt svett så lokaliserade jag fotrackarn, förstås. Så då bar jag den hela vägen hem och på tomten gjorde jag så här. Bra va?

Sen käkade jag lunch.

Nu vill jag gå långt och kul, bestämde jag när jag svalt maten. Så då gjorde vi det. Ibland huxflux trollade matten fram dummyn .

Så tittsomtätt skulle jag hämta den när matten kvackat. Äääälskar den leken.

Fast livet är inte bara jobb, man ska njuta också. Så ibland gjorde jag det.

Plötsligt hände nåt...

...det blev så ini norden ljust.

Det var solen.

Värsta solchocken. Det var minsann inte igår den sken i Julita.

Nästan tre timmar traskade matten och jag och dummyn. Värsta bästa utflykten.

Och när vi var pyttenära hemma igen fick jag fnatt.

Sen måste jag duscha och så åt jag norsk fisk och sen la jag mig en stund på mattens skor vid dörren så hon inte kunde smita ut utan mig och göra nåt nytt skoj. Fast det gjorde hon inte. Två heldagar i skogen gör trött matte och hund.

Vuxenpoäng.

Idag har jag fått vuxenpoäng. Jo, för jag lärde mig städa. Bara så där...för det var så mörkt och plaskigt utomhus ikväll. Så då städade jag.

Fast innan det blev kolsvart strosade vi i hundra timmar och då var dummyn med. Vet ni hur kul det är när matten står på bergskrönet och kvackar och slänger iväg dummyn? Jo, då är det inte lätt att hålla god min vill jag lova. Som tur är får jag rusa iväg och småskrattande hämta spektaklet när matten klättrat ner igen.

I afton dans.

Nu ska ni få veta och kolla på hur ini baljan skoj vi haft ikväll. Vaffördådå, undrar ni nyfiket. Jo, för det var premiär på danskväll i Kungsör. Ett helt gäng med danssugna kompisar dök upp och så gav vi järnet till svängiga låtar. Värsta bästa fredagsmyset.
Först körde jag min låt och det gjorde jag så bra så jag nästan rodnade när dansfröken berömde mig massor.
Sen skulle vi dansa igen. Då hände det här....

...PINSAMT! Där svassade jag in glad i hågen och så har matten GLÖMT halva rekvisitan!

Fatta hur jag skämdes. Om det växt mossa och lavar i hallen så hade jag hukat mig bland dom.
Men så gjorde vi omstart med pinnen, och då blev det mest bus och inte alls så galant dansant som första gången förstås. Och så skulle vi testa en helt ny variant på slutet, men det blev bara pannkaka. Fast en sprudlande kul sån.

Nu säger matten att hon har stenkoll på vad vi ska hårdplugga till nästa dansafton om nån månad eller så. Oj, vad jag längtar......

Novembernytt.

Proffsigt va? Värsta bästa apporteringsArlo.

Man kan snurra runt lite med dummyn....

...och visa den fåglarna som flyger i novemberskyn...

...för såna ska jag greppa i stället, sägs det....

...men tänk om dom börjar flaxa i munnen på mig....nä, jag håller mig till min dummy så länge.

Titt som tätt skulle jag hämta den när matten förlagt den.

Jobba...

...jobba...

...jobba...

Ibland kollade jag i trädtopparna för dummysar kan gott dingla där, det har jag hört.

Men inte den här gången.

Kolla, vilket fokus hos apporteringsgrabben.

Pang på bara.

Knepigt när dummyn knatat in bland stenbumlingarna...

...men sånt fixar jag förstås.

Visst är ni mäkta imponerade nu...

...när ni ser bevis på att jag apporterade tusen gånger.

Det är faktiskt ini baljan kul.

Man får inte vara en liten fegislort, för ibland måste man forcera värsta terrängen för att göra jobbet ordentligt.

Nu ska jag berätta om vad jag gjorde på morgonen igår.

Tadaaaa! Nyfriserad både härifrån...

...och därifrån.

Det tog hundra timmar, men jag fick mat ibland, så det gick bra.

Förresten, när jag planerade plattskalle på pallen hade någon placerat en pumpusling på den. Ponera hur jobbigt det var att posera så där för en prinskorv.

Snön är putz weg i Julita.

Det är tyska och betyder poff...borta!

Det var skojigare med snö...

...men jag har ju ini norden kul alla dar....

...fast det vet ni ju redan.