Kolla vem som damp ner hos mig i morse när jag precis kommit hem från morgondansen i Kungsör.
Jomenvisst var det värsta bästa Loke.
Huxflux.
Jag tänker va med dig hemma hos dig ända till kvällen, sa han när han klev fram.
Är´e sant? utbrast jag då alldeles rusig av lycka.
Ja visst är det jordens bästa idé, svarade Loke då, lika upprymd.
Då ska vi ha kalas hela långa dan... visst ska vi? flämtade jag då alldeles euforisk.
Nänänä, grabben, vi ska sitta i inne på en pinnstol och plugga böcker om lydnad och sånt... hela dan, svarade Loke då, och jag blev så ini norden dämpad och besviken.
Pilutta dig! utbrast min bästis då. Gick du på´t? Knäppskalle!
Nä, för jag kom ju hem till dig för att vi ska röja järnet nästan till det blir natt ju, kompis,
Kom igen nu katten, det svänger....
...skanderade vi då med en kram.
Visst är det så, mattten, visst är det....att vi får ha party hela dan och aldrig vila eller läsa böcker, sa vi och tittade bedjande in i mattens ögon.
Förstås är det så, svarade hon, den här dan är er, grabbar.
Ta vara på den.
Så då gjorde vi det.
Kolla på nåra grejer vi sysslade med:
Efter käftbrottning och dragkamp drog vi till skogs.
Pinkade till husbehov och sånt.
Det där med distans och spejs är inget för bästa polare som oss.
Vänta, jag ska visa ett trick, sa jag upphetsat då....
Åsså la jag tungan på bredden, då tordes Loke inte titta.
Det var onaturligt, sa han.
Vi brottas i stället, kom vi på.
Då vann jag.
Efter brottningen stod vi staty i fem sekunder...
...sen blev det brottning...
...som omväxling.
Tänk om han låter mig vinna.....vilken kompis va!
Vi hann till skogen och fälten en gång till innan det blev mörkt.
Och Loke bara var kvar och var kvar.
Timme ut och timme in.
Det har aldrig hänt förr.
Det var märkvärdigt härligt.
Eftersom vi härjade hela tiden blev vi tvångslagda nåra gånger.
Det var faktiskt ganska skönt.
Själva skulle vi aldrig kommit på tanken att slösa bort vårt kalasdag med vila.
Här kan ni se och höra hur det lät hundra gånger idag i vårsolen.
Och en pyttestund av brottning bjuder jag också på.
Tänk er det här buset, timme efter timme, så fattar ni vilken ini baljans lyckodag vi fick idag, min allra bästa kompis och jag.
Det hade varit kolsvart ute länge när Lokematten plötsligt kom på att hon saknade Loke nåt gräsligt och kom farandes för att köra hem honom.
Det var ju sorgligt.....men....
hur mysigt var det inte att bara falla in i koma efteråt. Jag kan ge mig den på att labradåren inte heller gör nåra stordåd just nu hemma hos sig.
Jädrar vilken dag!
Ibland vill man bara krypa och gömma sig.
Nu ska ni få höra hur det kan gå till i Julita några januaridagar.
Äsch, i Julita händer välan aldrig nåt spektakulärt, suckar ni då redan uttråkade.
Men vänta bara....
I tisdags åkte vi bil lite, så då ville jag träffa Loke. Då hoppade matten och jag av hos honom, fast han satt i sin bil på väg hem också.
Kommer snart, sa han på mobilen, du kan hänga på min gård så länge, föreslog han.
Så då gick matten och jag in genom grinden och mot huset....
DÅ.....tyckte Lokes katt, som sov middag på förstukvisten, att jag kom för nära...så då hoppade han upp och fräste som en jaguar, spärrade ut alla klor och matten slängde ut sitt ben mellan oss....
Då kom det.....
...tusen liter blooooood strömmade ur mattens ben. För hon tar piller som gör att blodet forsar i stället för att stillna. Så då måste hon först kolla vart katten rusat i kalabaliken, så kavla upp byx-och långkalsippbenet och badda med näsdukar för det skvalade ner i kängan. Och så kolla om jag var riven nånstans i fejset. Det var jag inte.
När alla näsdukar var illröda kom äntligen ....
...Lokes bil hem!
På ena sidan grinden var alltså matten som haltade omkring med ett bart rött ben och händerna fulla med blodiga papper, och så jag då som, som alltid när jag ser Loke, fick tokspel....
Och på andra sidan grinden fanns Loke som hoppade ur bilen glad som en lärka när han upptäckte mig.
Då öppnade matten för mig och det blev en lustiger dans...
Loke rusade in i trädgården och jag satsade allt jag hade, femtusen kilometeritimmen, efter honom.
MEN
GRINDEN
stod på glänt och jag hann inte kolla det utan for med full fart med huvet in mellan spjälorna!
Och satt tokfast...och jag skrek...och matten skrek...och Loke skuttade glatt och ropade på mig, och Lokematten drog i mig bakåt och matten trodde hon var Hulken och försökte bända isär järn med bara händerna.
Och jag fick panik....
och matten fick panik
och så huxflux lossnade jag
DET var nog den lyckligaste stunden i nästan hela våra liv.
Äntligen kunde jag och Loke springa, busa och brottas och mattarna var nästan tårögda när dom såg att jag var så glad och pigg. Så vi fick hållas.
Men sen skulle jag inspekteras. Blod här och där, men det var från mattens blodbad kom dom på.
Sen såg Lokematten att jag hade skavt bort en bit på kinden.
Så nu kallas jag Arlo "Scarface"Webster. Tufft.
Åsså var jag lite öm på öronen, men det gick över.
Vi gick på långstyrning efter matten plåstrats om, för alla var i chocktillstånd och behövde lugna ner sig och prata om kalabaliken i grinden.
Mattarna var imponerade över att mitt huvud passade nästan på millimetern mellan stängerna.
Det visste dom inte innan.
Nästan måttanpassat.
Sen sa matten att när det var som mest paniskt tänkte hon på brandkåren, då sa Lokematten att hon tänkt på bågsåg och svetsaggregat.
Ini baljan tur att jag tråcklade mig ut själv.
Då kan man ju tänka att nu har väl veckans drama i Julita varit.
Och man kan lalla omkring som vanligt.
Men oj, vad man bedrog sig då. För nästa dag...
ni vet T och T, mina grannhästar.... när dom skulle gå in och käka kvällsmat, så var dom putz weg!
Tomt i hagen i kolsvarta kvällen, och tråd som slackade där dom rymt. Så det var inte bra alls....
...för hästar på rymmen kan plumsa i såna här diken, åsså kan dom inte kravla sig upp igen. Och såna kanaler finns det lika gott om i Julita som i Amsterdam.
Då kom många som bor häromkring med bilar och strålkastare och ficklampor och så började alla leta...och leta...och leta...timme efter timme.
Jag och matten letade i pannlampans sken, men vart vi såg såg vi inga hästar. Bara mörka skogen.
T och T:s husse fixade en sån här...en värmekamera, heter det. Då kan man se hästar i skogen på flera kilometers håll fast det är svart som i en säck. Men dom såg bara vildsvin och sånt.
Hela kvällen och hela natten spanade folk, men inga hästar hittade dom.
Så när det blev ljust skulle jag testa att spåra dom. Och precis exakt när spårlinan var packad och vi gick ut redo att börja så ringde T och T:s matte och sa att fålarna stod och grejsade i nåns trädgård en bra bit härifrån på andra sidan stora vägen.
Så gick det till när jag inte spårade häst.
Men bästa var ju att allt slutade lyckligt, att ingen låg i nåt dike och sprattlade och att ingen hade ont nånstans.
Och att alla var där som skulle vara när det blev kväll igen.
Japp, det var en tisdag, onsdag och torsdag i Julita det.
Kanske bäst att krypa iväg och gömma sig igen då...
Mattens nerver klarar inte mer drama och
så ska hon vänja sig vid att ha en hund som heter Scarface och som satt fast med huvet i en grind i nästan en evighet,
Stackars matten.
Men blodet har stillnat.
(Vi har lånat foton hej vilt från nätet och folk, och katten är bara en look-alike)
