Det ska synas att man har roat sig.

Kolla! Värsta lortmagen.

Ser ni?

Och benen och fötterna. Rena rama geggamojjan. Hur blev jag sån?

Jo för...tjolahopp...som en fenomenal överraskning stötte jag på Albin på promenaden!

Albin, han kan rejsa han.

Alla foton blev bara sudd, men ni får titta ändå. 

Albin och jag är lika knäppa båda två, sägs det.

Sen fortsatte vi in i skogen och till ett dike, och sen gick vi hemåt tillsammans. Då drog jag som ett ånglok i kopplet, och matten var alls inte nöjd med mig. Men det struntade jag i.

För Albin och jag hade buskul tillsammans. Matten och jag stubbsatt ett bra tag, när Albin gått åt sitt håll, för att hämta andan. Hemma kom slangen fram, innan lunchen. Sen sov jag så hårt att jag missade att Frodo var här och hälsade på. Frodo ser ut som jag men är supergammal. Vi får hälsa en annan dag.

Jag började på läxan nyss. Man ska hitta på nåt med grejerna vi fick igår. Så hussen skruvade ihop min pall och så skulle jag tänka ut nåt trick! Eftersom jag är lite kvällstrött blev det en lugn övning, men unik, tror jag. Försök själva att tänka ut att stå blick still med hakan på sitsen. Åsså få blodpudding för det.

Decembermåndag.

Jag har varit hussen behjälplig med att räfsa pinnar och grenar mest halva dan idag tills matten kom hemcyklandes från bussen. 

Hehehehe...erkänn att ni kollade uppåt också! Ett buskul trick om man vill lura någon, det där.

Få se...var var jag...? Jo nu kommer jag ihåg!

Jag vässade dom nyutslagna tänderna mot en raspig sten.

Sen drog vi upp i skogen en stund.

Där föll mossan av i stora sjok bara för att jag kanade omkring lite. Så huxflux blev stenen ful och naken. Som en stenålderssten.

Men vad kan finnas i andra änden av snörstumpen, undrar ni nu nyfikna?

Det hade ni inte kunnat gissa! Ännu en ny snörboll! Den är orange och det märkligaste med den...

...är att det är bjällerklang inuti den!

Det låter som värsta julkonserten med tomtens renar när jag sprintar omkring med den.

Men den blir tyst om man lägger ner den och gnager på ett träd en stund. Så får man hämta sig lite.

Den är fenomenal, min bjällerboll!

Efter maten...

Hah! Ni gick ju på det IGEN! Har ni teflonminne eller...?

Jo, efter maten öppnade vi posten. Där fanns nya springer-kalendern. I årets finns ett fint foto på änglabrorsan...

...och  kolla! I rättvisans namn finns jag och Alf i nästa års. Fast vad Alf gör i en hundkalender vet jag inte. Och har ni sett, jag och Alf är precis lika stora på fotot. Skämmigt!

Åsså står det lite skvaller om oss. Nu kan hela världen läsa det om dom köper kalendern.

På kvällen gick matten upp i rök med bilen och lämnade mig och hussen hemma igen. Då åkte hon till Kungsör, utan mig. Men det var ok för hon kom hem fullastad med roliga prylar. Dom hade hon och jag fått från freestylekursen. Ikväll hade mattarna och en husse bara pratat och sett film och pratat och sett film så vi hundar slapp vara med. Men till nästa gång har vi en lång och knepig läxa som vi ska göra med alla nya grejerna. Kul! Jag ska hålla er informerade hur det går. Självklart.

Friska fläktar.

Det har blåst idag. Nästan stormat. Så då har vi varit i skogen i ett par timmar och roat oss. För det var lugnare där.

Mina första rådjur sprang förbi. Dom löpte så snabbt så jag hann knappt fatta vad som stod på så var dom borta. Och inte pluttade dom heller.

Matten pyntade en gran med kantareller och tyckte hon var lustig.

Så då hade jag julgransplundring.

Vaaaar kan spårpinnen vaaaara? Måste ta mig en funderare innan jag letar vidare...

Hehehehe!

Dagens stormiga platsliggning. Det var svårt att hålla hakan i backen för det knakade och brakade och ven så dant. Men låg kvar, det gjorde jag. Dessutom var jag ovanligt stilig. Med vårta och allt.

När vi kom ut ur skogens lä tog vinden tag i min päls och rufsade till mig.

Visst får man massor av spring i benen när det friskar i?

Fast om man intar magläge blir det nästan stiltje.

Kollar man mot vinden så måste man kisa.

Sånt har jag lärt mig på min första stormdag.

Väl hemma var rallybanan borta med vinden. Fyra skyltar hittade vi bland granarna.

Konkaoset redde jag upp på egen hand.

När det var pinkdags nyss snubblade vi över grenar hela tiden.  Då smugglade jag in en liten kvist i skydd av mörkret.

Så smet jag jättefort till sovrummet för att ingen skulle upptäcka den, men det gjorde dom.