Stolleprov.

Ni vet Loke...min allra bästa kompis i alla väder och alla dar.

Jo i morse hoppade han som gubben i lådan ur sin bil hemma hos mig.

Bara så där. Jag hade nollkoll att han skulle poppa upp.

Hörru, jag stannar här hos dig halva dan...

...om det är okej med dig, kompis, sa han då.

Joråsåatt....det var väl helt okej med mig, svarade jag lite svalt....

...men jag tror att han inte gick på det. Att jag var sval alltså.

För tydligen skvallrade mitt kroppsspråk om hur sprudlande....

...obeskrivligt...

...lycklig jag var.

Nä, nu får vi sluta kramas och göra nåt grabbigare, bestämde vi.

Så då sprang vi ikapp...

...i hundra mil.

Loke är snabbast, men jag är skälligast. Så det jämnar ut sig.

Sen sansade vi oss nåra minuter...

...och drog ner mot skogen...

...för att pinka och sånt...

Medan jag gick i godan ro och nosade lite fick Loke totalfnatt.

Kolla bara.

Så då brottade jag ner honom.

Sköt dig, din spelevink, sa jag å det bestämdaste.

Då kontrade han med stryptag på mig.

Fast jag naggade hans öra tills han släppte.

Då trodde han att det blev natt en stund.

Han är nog faktiskt mer stollig än jag, den där Loke.

Vi hittade mattens gamla vante. Den drog vi sönder i fyra delar.

Sånt är vi ini baljan bra på.

Innan vi gick in ville Loke kolla om mitt tak läckte eller så. Det gjorde det inte.

Inomhus ramlade vi ihop som hösäckar en stund.

Tills Lokes bil kom och plockade upp honom.
Då åt jag middag.
Sen sov jag i hundra år.