Häng med på promenad med mig!

Idag har det inte hänt nåt märkvärdigt alls...

...men ni kanske vill veta vad jag gjort ändå, tänkte jag. Samlas här och håll tyst, så ska ni får veta.

Jo, för hussen skulle till affärn och köpa grejer till cheesecaken, så då åkte jag och matten med nästan dit och så hoppade vi av i farten och gick på roliga stigar och vägar hem.

När vi hade gått nån timme trollade hon fram en dummy och så gömde hon den. Så fick vi en superrolig paus från gåendet.

Efter nån halvtimme till fick jag leta efter dummyn på ett fält som omväxling.

En annan gång blev det bergsbestigning efter gömd dummy. Allt är lika skoj, tycker jag. Och så får man en karamell när man lyckas.

En märklig sak är när man springer på en äppelsamling mitt i skogen. Det som däremot inte är ett dugg märkvärdigt är hur sista biten av vägen hem såg ut....

...för dom förgrymmade grisarna bökar och bökar och bökar precis överallt.

Kan dom inte tänka ut nåt annat att syssla med, undrar ni då förbryllat.

Jo, svara jag då pedagogiskt...kolla...här är deras badstrand...här plaskas det så det står härliga till på nätterna...

...sen ligger dom och vältrar sig och grymtar här. Det syns kanske inte. Men det är platt efter vareviga grisusling. Och massa bajs.

När dom har vilat och vältrat sig traskar dom upp på vägen och snaskar ekollon hela natten. Såna här. Griskarameller, liksom.

Sen var vi nästan hemma....då pausade vi igen...

...och jag begrundade hur ini norden skoj det var...

...igår när jag fick värsta bästa spåret att jobba med. Fler såna dar röstar jag för. Sen knatade vi sista biten hem och då hade det gått tvåoenhalvtimme sen vi hoppade ur hussens bil. Så då käkade vi och tog varsin tupplur.

 Sen när jag skulle pinka klockan sju träffade jag en katt som glittrade med ögonen men inte gick att skrämma upp i ett träd. Så den var ju tråkig.

Långt ifrån en vanlig kväll och natt.

Nu ska ni får läsa och se en vidunderlig historia som utspelade sig igår kväll och natt. För matten överraskade, just när det var dags att ta kväller och tända lampor, med att packa bilen knökfull , och stoppa in mig också. Sen satte vi sprutt söderut....

...längs såna här vägar. Såna finns inte i Julita, så det var ju spännande...

...fast mest låg jag därbak och smälte maten, tänkte på dan som varit och ...

...funderade på vartitusan vi var på väg på kvällskvisten.

Jomen, hit skulle vi. Där hade vi aldrig varit i hela livet förr. Men matten hade värsta bästa vägbeskrivningen liggandes på passagerarsätet, så det skulle bli plättlätt.

Mer och mer pinknödig blev jag därbak, för efter två timmar blir man det.

Vaddå två timmar, säger ni nu förskräckt. Enåenhalvtimme skulle det ju ta enligt beskrivningen. Jo, för plötsligt började alla vägar och gator bete sig så här. Ingen ledde nånstans, verkade det som. Korsåtvärs bara.

Och mörkt hade det blivit. Och ingen var ute och gick med hunden, så dom kunde ha visat oss rätt. Svarta gator. Återvändsgator. Skolgårdar. Rondeller. Fler rondeller. Framåtillbaka...

...och vi har ju en tid att passa, suckade matten uppgivet. Hur ska vi nånsin i detta liv hitta...

...till den röda ringen på kartan....Men huxflux var vi i Hertig Johans allé och mirakel sker...vi hann fram i tid....

...hit.

Lättnaden var obeskrivlig...

...på många sätt.

Så då bar vi in allt vårt bagage och boade in oss och hämtade andan och samlade oss och pustade ut.

För...nu kan det berättas....vi skulle danstävla nästan mitt i natten, tusen mil bort i mörkaste Linköping.

Så då gjorde vi det. Jag var piggare än en pelikan så jag skrattade hela tiden. Det blev ju inte sämre av att matten visat mig leverpastej innan. Jag hade aldrig sett leverpastej förr. Så jag körde gasen i botten för att komma fram till belöningen. Då blev det en del slarv mot slutet. Men annans var vi ini baljan bra. Det sa alla.

Massa beröm fick vi och leverpastej.

Domarna gav oss såna poäng så det saknades exakt 0, 05 poäng för vårt andra uppflytt. Så det var ju lite trist. När vi nu hade cirklat Linköping runt och nästan försvunnit från jordens yta för att få vara med.

Men det var bara att pinka av sig och se glad ut.

Mingla lite, käka mer pastej, ta sig en drink ur skålen och kolla på tjusiga dansöser.

Sen kom nästa mardröm...vi måste ju faktiskt åka hem till Julita nån gång. Hur ini baljan skulle vi hitta dit? Sväng vänster och så vänster igen, ungefär så sa Linköpingsexperterna när matten frågade med darr på rösten.

Så då gjorde vi det, och det var ju  plättlätt. Fast långt och mörkt. I all oändlighet.

När vi till slut kom hem före midnatt så var hussen glad att se oss, matten var hungrig som en varg och själv däckade jag halvvägs in i huset och reste mig inte upp förrän på morgonen.

Vilket äventyr alltihopet va.

Så idag skulle inte var lika utmanade, bestämde vi.

Utan vi gick en långpromenad hela förmiddan...

...och eftermiddan spårade jag upp pinnar i kohagen. Kossorna som käkat där hela sommaren har åkt hem, utan att städa efter sig. Vet ni hur många blaffor fyra kossor kan fixa fram under en hel sommar? Det vet jag nu.

Då blev det en sån här karta...en karta som matten gillar, utan motorvägar och återvändsgränder i mörkret.

Jag har snott en massa bilder från nätet, för matten hade ingen lust att fota när det var som knepigast.
Och så vill jag tacka Lisa-matten som filmade mig så ini norden bra.
Och satt med mig när matten banvandrade.
Och lämnade värsta bästa beskrivningen hem.
 

Nästan en roman. OBS spännande.

Igår fick jag lön. En vit tuggis och två påsar smågodis  med rosetter på.

Voffodådå, undrar ni avundsjukt. Jo. för Katrineholm har blivit supermodernt och fått träningshall lagom till hösten. Så då skulle det vara invigning igår. Och då frågade dom om jag ville dansa och showa för publiken.

Okejrå, sa jag. Och så gjorde jag det. Sen fick jag lönen.


När jag ändå var ute på turné pinkade jag in Vingåker medan matten provsmakade sig igenom Delicatoaffären. Sen köpte hussen hängslen och så åkte jag hem.

Nu blir det långläsa för den som orkar. För i morse packade vi bilen och åkte till Katrineholm igen. Fast nu skulle vi ut i skogen och spåra pinnar. Värsta bästa kul. Men matten....den matten...henne får man skämmas för titt som tätt. För när jag kom fram till spåret så släppte hon iväg mig, för så gör man ju på viltspår. Men på pinnspår skulle hon visst gå fram till en pinne och visa mig var spåret gick, så då blev det knas och vi fick minus. Sen visste matten bestämt att man måste ha tie meter lina mellan sig och mig. Det är superlångt när man är van vid viltspår. Så hon gick och sa ett mantra hela spåret: tiemeterlinatiemeterlinatiemeterlina och så kollade hon att det stämde hela tiden. Och det första domarna sa när jag plockat slutpinnen va: Alldeles för kort lina, det blir minus. Långnäsa till matten.

En annan gång kanske hon skulle lära sig reglerna, så hon matchar sin superhund och vi kan få superpoäng. Efter hundra år skulle jag ut på planen och lyda. Då blev det så här.
Först skulle jag gå i koppel hit och dit och stanna och springa. Sånt är ini baljan trist. Det märks på poängen.
Nästa grej är att man ska gå först bredvid, sen framför, sen stanna, sen gå bredvid, sen framför, sen stanna, sen bredvid, vända om och stanna. Sånt är jag superbäst på. Så då blev det bra poäng.
Efter det blir man frikopplad för då ska man gå bredvid och så lägga sig pladask mitt i. Jag gör mig ingen brådska, så då får man inte högsta poängerna.
Sen blir det roligt, för man får springa det fortaste man kan till matten. Då blev det nästan full pott bland poängen.
Nästa grej är att man ska rusa iväg och hämta en apport som inte är ens egen och springa tillbaka och ge den till matten. Jag blir så besviken när det är nån annans spott på apporten, så jag travar tillbaka efter galoppen dit. Då får man avdrag.
Sist ska man hoppa iväg, sätta sig och hoppa tillbaka till matten som står och latar sig under tiden. Det var bautahögt hinder idag, men jag seglade över som en svala ändå. Sen hade jag ingen lust att sätta mig, jag skulle ju ändå hoppa tillbaka. Så då gjorde jag det. Då fick jag minus för att jag tog egna initiativ.

Fast innan man ska vara lydig på planen ska man gör det bästa av allt. Jo, man ska springa långtlångt med gasen i botten mellan matten och en tant, stanna till hos tanten och så göra om det tillbaka till matten. Bara för att det är så skoj, så brukar jag inte alltid vänta tills tanten säger Marsch utan jag ränner ändå. Då får man minus.

Jag måste väl berätta om det jobbiga också. För att tävla måste man kunna ligga som en staty tillsammans med miljoner främmande hundar i tusen minuter medan matten går hundra mil bort utan en. Fram till förra veckan var jag superbäst på det. Men så skulle vi träna lite sånt och då låg det en schäferbrud där bredvid mig. Hon var snygg som få. Så jag smög över till henne för en kurtis eftersom matten ändå övergivit mig. Men se, så får man inte göra. Det blev bannor och noll godis. Fast jag tyckte det var värt det, så jag gjorde samma sak en gång till. Då var jag inte poppis hos människorna vill jag lova.
Så när det var tävling idag fick jag inte vara med på statyliggandet, bestämde matten. För då skulle jag ha hamnat mellan två schäfertjejer igen. Och hon litade inte på mig, sas det.
Och, vet ni, den ena tjejen satte sig och la sig och höll på, så det var nog lika bra att jag inte fick vara med, jag hade nog inte kunnat låta bli att gå och kolla på henne.

¨Men OM jag hade varit med där, så hade jag fått flytta upp till lägre spår idag. Det hade varit ini norden kul, för då får man gå långa långa spår. Men vaddå, jag var ju värsta bästa spanieln idag bland alla schäferflickor. Så då fick jag tre papper och en maffig tuggis. Så det var ju bra.
Efter hundra år åkte jag hem och däckade pangbom bara.

För att ni ska se hur jag jobbat i veckan. Kolla hur jag tränat ligga staty på granngräset....

...mitt i klövern...

...mitt i skogen...

...och vid sommarstugor. Men inte tusan hjälpte det.

Roligare var det när en kattusling kom spatserande i skogen. Hehehe....jag vill lova att den spatserade inte många steg efter att vi möttes.

Nu ska jag inte träna plockepinn på länge, för det är roligare med blod och fötter tycker både jag och matten, Och då måste man inte ha tiemeterlina sjungandes i huvet hela tiden.

Nu ska ni får se att blommor som blommar i oktober är så korkade så man kan lika gärna platta till dom. Så här.

Jordens röta hade jag häromdan. Jag satt och tänkte lite...så ...plopp bara...ramlade det ner tusen planeter ur himlen....

...tur som en tok hade jag....för jag hade inte hjälm på mig.

Sen ska jag inte berätta mer för er, jag är lika tom i bollen nu som det här huset är.

Over and out.